Folk tittar in

Jag skriver inte så ofta på denna blogg, men den är liksom kär ändå, för den hängt med i flera år
och jag tränar ibland på det skrivna ordet här. Hela tiden på balansgång mellan det personliga och det allmänna, att inte bli för personlig men ändå ha nåt intressant att säga som rör fler än mig själv.
Så ser jag i statistiken hur många som hittat hit, vilka inlägg de kollat på, och sen coronan har antalet besök ökat lavinartat, alltså antalet människor som tittat in. Det är ju så spännande, och jag skulle vilja prata mer er, med dem- men tror inte det går att skriva kommentarer eller kanske människor är blyga och bara tittar i smyg och sånt. Jag tillhör ändå en grupp vars nätvanor är begränsad, och som inte helt fritt kastar sig ut och bjuder på sitt liv- det här är ju nån slags trevande försök till det men i såååå liten skala. Då är det ändå roligt att se hur nån bangladeshier förvillat sig in på sidan från andra sidan jordklotet eller en argentinare eller en amerikan. Kul och skoj!

Jag läser och googlar på postkolonialism, och blir så bedrövad och vill inte vara människa!
Vill inte vara en av förtryckarnas barnbarnsbarn och tillhöra den vita rasen. Vill inte ha blod på mina händer från generationer av överlägsna kolonisatörer och slavdrivare. Nu var väl just inte mina oäkta släktingar några världsomseglare, de tillhörde nog snarare den fattiga allmogen i Jämtland och Skåne-
men ändå! Jag är vit och skär och tillhör en priviligerad sort, och det är jag inte stolt över just nu.

MEN det finns en intressant tanke om att längta till det ensamma livet i skogen, som jag tror har med det här att göra. En längtan tillbaka till ursprunget och alltings källa, naturens moder. Just bort från
den västerländska civilisationen av förtryck, industri, stadsliv och statusjakt, förslavande.
Jag har hela livet haft denna längtan om att leva själv i ett litet hus i skogen, men det vore antagligen förfärligt ensamt och tråkigt i längden om det verkligen blev av, men det är liksom inte det....
Det är att äga sitt liv.
Det är att vara fri.
"Mannen i skogen" heter en bok av Jens Liljefors som handlar om Vilhelm Moberg, han längtade visst också alltid till skogen på ett slags arketypiskt sätt, efter en bild av den fria, men kanske laglösa mannen från förr i tiden som gav sig av till skogs och vände samhället ryggen.
Nu är jag ju kvinna och har ändå samma längtan, vilket betyder att dragningen till det ensamma skogslivet är könlös, det är en mänsklig längtan att återförenas med sitt ursprung.
Walden, Into the wild, Väggen, Naturlivskurser och självhushållning, Of the grid som facebooksida osv. Eller för mig, märkliga You-tube klipp på människor nånstans i Asien som jagar fisk i en halvtimme för att sen göra upp en eld och grilla den en halvimme till, som nån slags satisfaction-tv.
Vilken märklig tid vi lever i! Men vilken mänsklig längtan, att vilja återgå till ursprunget.

                                                       Foto: Malin Hedenäs

Att slåss mot naturen

Att upprätthålla en trädgård kräver ordning och diciplin. Att konsekvent hålla naturen borta även om en vill att trädgården ska se naturligt ut. Det räcker med att inte klippa gräsmattan före midsommar, eller inte rensa sina perennrabatter, de är övervuxna i ett litet kick. Herre gud! Ska det vara så svårt! Vad är det egentligen som händer där nere i jorden? Det är inte ens lätt att få särskilt många grödor att växa i vårt klimat och ÄNDÅ sprutar det upp mängder av olika ogrässorter som tar över terrängen när jag tittar bort ett tag.  Efter några timmars ogräsrensning börjar jag sucka och svära. Ska all min dyrbara tid gå åt till detta? Jag ser ju att det blir fint, för det är så vi människor vill ha det, rent och öppen jord i rabatterna Men naturen börjar genast jobba på att skjuta nya skott från underjorden, svårare att dra upp denna gång för det blir lite senare på säsongen. Å, ja jag vet att du tänker "man kan faktiskt täckodla" eller "Det är väl ändå inte så farligt, om du hatar det så mycket gör det inte dåra!" Men det är inte det, visst kan jag täcka, men det finns inget att täcka med i början av april, visst kan jag låta bli, men jag vill klaga på naturen! För jag tycker fenomenet är intressant och fascinerande. Hur vi kämpar och kämpar och när vi sen är borta går det på några korta ögonblick så är våra livsverk till trädgårdar övervuxna om ingen tar över vår ambition att hålla den öppen.
Bättre att gjuta ett betongslott om nåt ska finnas kvar efter ens död, eller en jättelik skulptur i brons. Eller... massa fina bilder inne i huvudet på barnen och barnbarnen, av blommande sommar och sockerätor på en liten stör, några jordgubbar som smakade så ljuvt mot gommen, de hade farmor odlat. Bärbuskarna som en kunde ligga under och äta från. Alla humlor och fjärilar som samlades där. Vackert ändå, väldigt värdefullt vackert.

Att se sig själv i kameran på datorn, att vara på zoom eller skype. Jag är inte van att se mig själv agera och vifta med händerna, slänga med huvudet och frusta till. Jag brukar inte se det! Rynkan mellan ögonen som dribblar fram och åter, nervösa ticks i ögonen. Varför kan jag inte bara vara stilla? Det är något obehagligt, kanske att drömma mardrömmar om. Men- jag måste vänja mig, liksom ni andra ovana måste vänja er- för så här kommer det nog fortsätta, med eller utan corona.
Jag tränar på att spela in små filmer med mig själv för att kanske söka nya jobb, men jag blir så tagen av detaljerna i hur jag beter mig, så det leder ingen vart. Jag kan inte vara objektiv helt enkelt, i tittandet på mig själv!
Hej medelålders 45 åring i datorns kameralins, vad behöver du ikväll?

Jag har aldrig haft så mycket mat i skåpen som nu.
Så fort jag åker någonstans tänker jag "bunkring", och köper med mig några basvaror hem.
Vad var nu den psykologiska teorin på det här beteendet? Kontrollbehov. Rädsla för lost of control.
Ansvar. Krigstänk. Om jag inte haft barnen hade jag tänkt annorlunda då? Att det vore lite sport att klara sig på vad naturen ger. Nej, jag är nog genuint rädd för att svälta, med eller utan barn.
Annars, förutom maten ligger en svag oro för framtiden och gnager i mellangärdet, allt är ovisst och utom kontroll. Det hände visserligen oförutsägbara saker innan coronan också, men nu är mänsklighetens framtid i svajning. Kommer vi återgå till livet som det var? Den stora frågan som delas på sociala medier hela tiden. Vad lär vi av detta? Ska jag välja den ljusa sidan, tillsammans med dem som tror att gott kommer ur det här?
Och ändå, våren tränger sig på. Naturen tvekar inte att låta knoppar spricka fram och solen att lysa. Det är som att jag blir förvånad när jag ser allt det levande varje dag i skogen på promenad.
Här pågår våren, medan jag bunkrar torrvaror och följer nyheter i min lilla bubbla av oro. Jag önskar jag kunde uppgå i naturen och inte vara så mänsklig.