Sjuk, hösten är kall, barnen är hemma hela dagen. Lägenhet.
En kanin som vill in, gula löv i ögonhöjd från högsta våningen.
Jag skriver en dikt varje natt innan jag ska sova. Jag lagar middag, jag läser
obegriplig grammatik som går in i ena ögat och ut genom öronen. Våndas över tentan
som finns tillgänglig nu, men som jag inte har ro att börja med.
Vill vara en dam i en tv-serie på 20-talet i vit klänning på sommarnöje.
Dagdrömmer om det efter att ha sett "Den goda viljan"på svts öppna arkiv.
En matriark som styr och ställer och vet var skåpet ska stå. Som dricker punsch
och spelar kort, har stora exotiska krukväxter som hänger över kanten på äkta mattor
och mörkröda skinnfotöljer i sitt stora bibliotek. (Fanns det på 20-talet?)
Jag älskar det teatrala dialogerna, som faller så naturligt och uttänkt. Jag vill också bara
prata om väsentligheter,  jag vill också bara höra viktiga saker berättas.
Det blir väl till att drömma sig bort i tv-serier hela vintern.
Ska det vara så här nu tills i april? Svårt att acceptera måste jag medge, sommaren var
inte tillräckligt varm och lång och stor. Jag är så svensk, men vädret lär jag mig inte acceptera.
 Gonatt gå in in i drömmen

en dikt om dagen

Tillsammans med en vän har jag ett fantistiskt månadslångt projekt. Varje dag sen två veckor skriver vi en dikt och skickar till varann i ett sms. Det får inte vara en gammal dikt, den måste vara skriven idag, och det behöver inte var bra eller vara något speciellt. Bara vårt bästa att dela varje dag.
Ungefär vid klockan 23 får jag iväg min dikt, jag kan inte påstå att det jag åstadkommit hittills är särskilt strålande, men jag är så glad att jag kommer ihåg att skriva varje dag och att det känns så roligt och givande. Och jag vet att jag läst någonstans att om en skriver hundra dikter ska en vara glad om 10 är okej. På det här sättet lyfter min kompis och jag varandra varje dag! Och vi får båda bekräftelse och blir lästa. Kan ej bli bättre!

Uppdatering gagging höstrusk

Tjillevippen!
Här vare natt. Har vare läggdags igen, som vanligt.
Lilla mor vaken efter barnen somnat i det ljuva tysta. Att höra väggklockan ticka är fridsamt.
Nästa dag trillande hitåt, det går så bra. Lilla månen lyser bakom hyreshusen, det går också bra.
Jag vill känna livets mening strömma, men är det sant att livets mening är att leva livet? Så enkelt. Att orka göra det, och fullfölja det. Nog med utmaning, det är gott nog. Livets mening är att leva livet. Kanske skratta lite mer vore en möjlighet, leka lite mer, skoja?  Jag tycker själv att jag är väldigt rolig. Jag skrattar jättemycket åt mina egna skämt ibland, det är väl lite pinsamt?
Jag ska försöka skratta lite mer åt andras skämt från och med nu, det kan vara ett delmål för ett mer meningsfull levene. Ge skratt, det är fint! Det går ju att fejka skratt om jag inte tycker det är roligt på riktigt, men det hörs ju att en fejkar. Eller hur? Och då är det v e r k l i g e n inte roligt längre. Kanske räcker med ett stort, varmt, hjärtligt leende, men då måste en lyssna ordentligt så en kan le på rätt ställen, annars blir det också underligt. Nä, bäst att va sig själv, vem nu det är... var?