Människors händer är det finaste jag vet att titta på. Förstås ögon, men ändå, händerna berättar så mycket. Hela livet har jag sneglat på händer, minns hur de ser ut, hur de för sig, hur de beter sig. Oftast utan åsikt, mer som ett betraktande och konstaterande. Vissa tilltalar mig förstås mer. Gissar jag deras uppgifter i livet, vad de varit med om, de vardagliga uppgifter de utför, deras glädje och smärta.
Har förstått att händer blir grövre och större av fysiskt arbete och förtvinar av motsatsen. Att fingrar böjer sig och sträcker sig mot ljuset, anstränger sig och vilar. Hur händerna kan vara våra receptorer eller inte nyttjas alls. Hur handens möjligheter påverkar våra liv och hur vi utformar livet utifrån vilka händer vi har.
Så märkligt då, efter snart 50 år när jag tittar min 78-årige pappas tumme och inser att den är precis lik min. Att jag aldrig sett det innan... Jag var så upptagen av alla andra andras tummar.
