Lovalove

Vilken fin dag!
Vi har firat en 16 årig kompis som jag känt i 13 år.
Frukost på sängen,
fika i trädgård,
restaurangbesök i stan.
Mamma, pappa, vänner, alla barn.
Hon strålar som ett gyllene hjärta, denna stjärna till ung kvinna! Så klok och så mycket hon redan vet om sej själv, det kommer bespara henne en massa onödigt ältande, tänker jag många gånger när jag ser på henne. 
Själv är jag uppspelt hela dagen, en uppskruvad leksak som hackar på av sej själv.
Jag tycker jag hör min röst hela tiden, men det är inte jag som pratar.
Jag har blivit en gaggig kärring som man helst vill täppa till truten på, en sån där förutsägbar tant
som finns i alla sällskap. Dags att ta ett kliv tillbaka och betrakta scenen objektivit.
Dags för lite daglig meditation. Man kan alltid bli bättre.
Jag skulle inte vilja vara 16 år igen, men jag skulle vilja se och prata med mej själv som den jag var, kanske kunde man få några uppslag, lite obesudlad skönhet att glädjas åt.

Sav

Jag dricker björksav varje dag för jag har hört att det hjälper mot pollenallergi Det är som att få en del av trädets essens och livskraft, känns asbra! Om man inte har någonting kan man dricka björksav och koka sej en liten nässelsoppa så här års, om man har en kastrull förstås...

Tacksam

Jag är inget fan av feelgoodtema. Jag gillar mer när det är dystert, vemodigt och melankoliskt. Men nu måste jag ändå säga att jag känner mej väldigt tacksam de sista dagarna! Över att mitt liv är så pass fint och enkelt som det ändå är! I jämförelse... Det är soft å bo i lägenhet, att bara spola på toa och få bo så länge man vill. Att leva i Sverige med barn, även om det är småtrisst ganska ofta, så är det också förmånligt och tryggt. Att jag kan gå i skolan fast jag är snart 40 och att det går att leva billigt, men ändå inte känna sej fattig. Att ha kylskåpet fullt med mat, att ha vänner och barn att spegla sej i. Att inte känna sej hotad och rädd i sitt vardagliga liv. Att det kanske finns något fint kvar när barnen växer upp.

Hollingworth & Ljungman - Den dan då skogen brann

Just nu lyssnar vi bara på James och Karin. Vilket tryck! Värsta grooviga gunget.
När jag var liten gillade jag jättemycket, otroligt att det håller 35 år senare.
https://www.youtube.com/watch?v=Selp0QNtvoQ

NERÅT

Det är på nåt sätt svårt att hålla modet upp i det här vädret.
Sakta sakta dras jag neråt, det är inte jag själv som styr.
Den soliga toppen som grillade mej likt en liten sprallig godis igår, har dalat fullständigt.
Här finns bara ett miserabelt, pessimistiskt tänkande kvar.
Tröstät
Sov
Drogas.
Sakta sakta rinner lusten ut i havet, oåterkallelig.

Bilder från netverket

                                En vacker bild av växtlighet hittad i syberspacet.

                                Och den här, som en dröm om natten.

 

Från mitt vardagsrumsfönster ser man vårjuset över skogen.

Teenager in the house

Idag fyllde min äldsta son 13 år.
Jag är stolt och rörd.
Vädret är idientiskt med vädret som det var då, den dagen för 13 år sedan där vi bodde på en herrgård i Västergötland. Vi hade ett kollektiv i trädgårdsmästarbostaden, jag var så ung, vi hade inga pengar. Jag var full av tillit och idealism. Iljas födelse var det finaste jag någonsin varit med om, varken förr eller senare har jag egentligen upplevt något vackrare.
Det var ju första gången jag födde ett barn, och jag lyckades just vara så närvarande som jag önskat. Jag såg allting på nytt varje sekund under alla de timmar det tog att få ut honom. Mycket tack vare hans pappa som var en helt enastående medfödare. Det var nog det bästa vi gjorde tillsammans i vår relation. Det hade vi ju kunnat fortsätta med, men man kan ju inte va ihop bara för att föda barn tillsammans. Så tog det slut också, men nu är vi grannar. Och idag har vi varit tillsammans nästan hela dagen för att fira vår son. Jag är tacksam för det, tacksam för att få vara med mina barn och för att jag faktiskt pallar att vara med dom. Det är fan inte så lätt. Ibland orkar jag inte mer.
För egentligen är jag nog inte mer än 13 år jag heller, det stannade liksom av där någonstans för mej.
Jag önskar att mina barn blir klokare än jag.
Jag önskar att de får uppleva saker värda att vara i världen för.
Jag önskar att det får känna sej lugna, sköna, trygga i sej själv.

Hälsningar från tonårsmorsan.

Ut i våren!

Idag vill jag;
Bo i en vagn
göra mej av med allt
jag får bara spara en tröja och en byxa som jag ska ha på mej jämt.
Det skulle vara min yngsta son och jag som bodde i den där vagnen,
och några små små hönor som vi hade.
Min son skulle sitta på marken utanför och leta maskar och jag skulle sitta i solen
och titta på, virka lite, tälja en sked.
Jag skulle se på den blå skymningen, jag skulle älska det
vi skulle tända ljus och vara tysta.
Sen nästa dag kom mina andra barn och började röja runt, och ville gå på toaletten,
och geggade ner golvet, och klagade. Och min man ville inte heller bo där
så till slut slängde jag ut dom och sa BASTA
jag vill vara fri! Om ni inte vill titta på skymningsljuset får ni gå hem till lägenheten
och bajsa! På en riktig toalett!

Hur låter det?

Från ett sagorum

Precis innan solen gick ner bakom trädtopparna, var jag tvungen att kasta mej ut ur det lilla sagorummet som jag lånat av Antero för att skriva i. Jag hade suttit framför det vackra fönstret och tittat på en liten, liten fågel som sjöng sitt allra högsta i päronträdet där utanför. Jag fylldes av den där ohejdbara känslan att jag älskar! Att våren kommer! Att det finns liv! Att jag vill leva!
Att jag är fri!
Där ute blommar scillan bland stenarna, som små porslinsblommor. I den kalla kvällsluften står den så självklar och lyser nedanför huset. Jag får en impuls att springa till skogs, men jag är rädd att någon ska se mej.
Och det är kallare än jag trodde, genast vill jag tillbaka in i värmen och bli en liten människa i det där lilla sköna rummet igen. Vårruset hejdade sej, inser att vintern inte släppt greppet ännu.

Vår i stora moren

Kära mitt liv!
Dag tre i sommarhuset.
Den första kvällen- tvivel
Andra dagens morgon- ännu mer tvivel och kallt.
Dag tre- ser hur vackert allt är, allt tvivel som bortblåst. Vårt hus är den finaste och mest trivsamma lilla skapelse på norra halvklotet!
Hur kan jag vara funtad så här knasigt? Vad är vitsen att gå igenom denna tveksamhet VARENDA gång vi kommer hit, och sen aldrig komma ihåg det nästa gång?