Allt blommar!

Det slår aldrig fel.
Kvällen innan jag ska överlämna min äldsta son till sin pappa efter 2 veckor hos oss, kommer en krampaktig sorg över mej, som ett mörker, som en gråt.
Aldrig, aldrig vänjer jag mej.

Heja Waldorf

Det finns absolut ingenting att säga som är vettigt.
I min hjärna rör sej i allt i en vimsig bana av körkort, flytta till sommarhuset, laga mat....
Annars det här. Skriv under! Sprid! Waldorf är så bra och måste få finnas kvar som ett alternativ till den vanliga skolan!

Sagor & Swing In i skogen

Det luktar socker på Skansen

Och alla som är här idag är barnfamiljer.
Vi rullar runt våra vagnar som ett gäng hungriga robotar, utsvultna på vårsol och vilda djur.
Jag tycker bara synd om alla djur jag ser, men det kan jag ju inte säga hela tiden, det är så negativt
och hur känns det för barnen när jag släpat hit dom och så säger deras mamma att det är hemskt?
Men det är också härligt, jag älskar Majmånad och jag älskar det här berget mitt i Stockholm som är en sån symbol för hemslöjd, tradition, kulturhistoria.
Varje år i hela mitt liv ska jag komma hit och trampa mina fötter på precis samma stenar.
Varje år ska jag ha en underbar känsla av att det aldrig varit vår förut i hela mitt liv och jag ska älska det älska det älska det!

Lyckost

När jag är lycklig och allt tycks underbart, flödande och tillgängligt då tror jag att det strax ska få ett tvärt slut.
Jag har inte tillit till att livet kan vara strålande under ett längre tag.
Var har jag lärt att jordelivet är hårt? Vart kommer det ifrån?
Som vi människor strävar, som vi lider, frukar och kämpar är det svårt att lära sej annat än just detta, att världen är hård.

Ikväll är jag ensam med min Elvinson hemma, det händer aldrig att vi två är själva, jag glädjs åt dessa timmar innan lillbrorsan och pappan kommer hem.
Jag är jävligt glad redan från början, för en så simpel sak som att jag haft en bra körlektion på körskolan, för att Maj är en underbar månad, för att jag skrattar och för att jag är själv hemma med min son som är den vackraste varelsen i hela universum!
Jag vill prata med Elvin, fråga viktiga saker om hans kompisar, om hur han känner sej i sitt liv. Jag vill krypa intill honom helt nära.
Han vill att vi ska spela monopol, "visst säger jag, anything you want baby!" Och jag vill fira att körlektionen gick så bra, jag öppnar en flaska vin och dricker ett glas på mindre än en minut.
Allt känns ännu bättre, jag garvar åt CHANS och ALLMÄNNING när det står att jag ska betala 1,5 miljoner till privatskolan i terminsavgift, när jag får GÅ I FÄNGELSE och Sergels torg bara kostar 800 tusen.
Elvin berättar att en granntant jagade honom och hans kompisar igår för att de retades, det låter så osannolikt jag säger att han ska svära på sin hjärtas heder att det är sant.
-Min hjärtas heder? Vad betyder det?
-Att du måste säga sant för ditt eget hjärta.
Jag känner mej berusad och försöker skärpa mej så att inte Elvin ska märka nåt.
Han svär på sitt hjärtas heder, men när jag säger att jag ska fråga tanten imorgon undrar han vad som händer om han inte sagt sant iallafall....
Varför låter jag honom inte fantisera?
Vi älskar varandra nu, han älskar grytan som jag lagat fast han inte var hungrig nyss.
Jag längtar efter att vara naken och sårbar med barnen, men jag vill inte fläka ut mej för dem.
Jag längtar efter att nå mitt eget innersta, men jag skyller hela tiden på att jag har familjen i ansiktet så jag inte ser nåt. Och hela hela tiden som Elvin sitter mittemot mej vid bordet och är mitt eget lilla barn som jag älskar, som jag vill skydda från världens alla faror, hela tiden är jag rädd att mista honom, att det hårda och kärva ska ta det jag älskar ifrån mej.
Se efter Elvin, se efter barnen, låt oss alla springa fria i paradiset.
Jag öppnar dörrarna dit in nu, NU!

Herrvreten

Nu är den vackraste tiden. Hundra nyanser av grönt när allt växande skjuter upp ur jorden. Jag skulle vilja vara i marken där allt händer, inte som människa men som ett ormbunksblad som sakta vecklas ut i vårsolen. Jag och Silas går till skogen och vi bara är där och tittar på allt som rör sej i vinden, i gräset. Ingen av oss vill gå hem, jag vill klippa av bandet till det praktiska livet som jag hela tiden måste styra upp och följa. Bara vill jag vara med min son i skogen och veckla ut mina blad.

Stöd ship to Gaza, skänk en slant och för skeppet närmare mål!

Tuppen ja

Dagens loppisfynd. Typisk onödig addition till mitt överfyllda hem.På den här LIONS loppisen som hålls varje år i Järna springer folk in när grindarna öppnas. Det är så fascinerande för mej, jag kan alltid dra det som en rolig historia när man pratar loppis. För hur ska man kunna titta på allt även om man är först, det går ju bara att rikta sina ögon mot ett föremål i taget.

Vårnätter

Jag minns att jag kunde bli som galen av våriver, förr innan jag blivit absorberad av familj.
Jag ville kasta mej ut och va med på allt som drog och skälvde i vårljuset.
Jag är äldre nu, blir inte lika svallande förtjust. Det är mer som ett torrt konstaterande nu för tiden, att såna känslor fanns. Det var faktiskt underbart att känna så MYCKET, men det är som ett annat jag klivit in i mej själv.

Jag har en trädgårdsblogg som jag skriver på ibland.

1 Maj

Jag tänker på kalhyggen, på fattiga mammor och pappor, 25 procent arbetslösa ungdomar i Spanien. Jag tänker på hur åtskilda vi människor är från varann, på pengar som alla behöver till sitt dagliga bröd. Av tusen människor finns det någon som skor sej på dom som är under. Någon som tjänar på folk som behöver smulorna för att leva. Att sko sej, att inte ha empati eller hjärta, inte känna ett medmänskligt ansvar. Att tycka att alla väljer själva " vill de inte ha jobbet som är uselt betalt så finns det alltid nån annan som vill, man väljer själv".
Den där förbannade valfriheten, den beskäftiga högerns paroll. Egentligen betyder det; inget skyddsnät. Alla väljer själva om de vill trampa eller trampas på. Idag ville jag vara med i tåget, men istället fann jag mej på trappan till
mitt hus i skogen, jag ville inte åka nån stans bara lösas upp i en varm vårvintern.