Idag fyllde min äldsta son 13 år.
Jag är stolt och rörd.
Vädret är idientiskt med vädret som det var då, den dagen för 13 år sedan där vi bodde på en herrgård i Västergötland. Vi hade ett kollektiv i trädgårdsmästarbostaden, jag var så ung, vi hade inga pengar. Jag var full av tillit och idealism. Iljas födelse var det finaste jag någonsin varit med om, varken förr eller senare har jag egentligen upplevt något vackrare.
Det var ju första gången jag födde ett barn, och jag lyckades just vara så närvarande som jag önskat. Jag såg allting på nytt varje sekund under alla de timmar det tog att få ut honom. Mycket tack vare hans pappa som var en helt enastående medfödare. Det var nog det bästa vi gjorde tillsammans i vår relation. Det hade vi ju kunnat fortsätta med, men man kan ju inte va ihop bara för att föda barn tillsammans. Så tog det slut också, men nu är vi grannar. Och idag har vi varit tillsammans nästan hela dagen för att fira vår son. Jag är tacksam för det, tacksam för att få vara med mina barn och för att jag faktiskt pallar att vara med dom. Det är fan inte så lätt. Ibland orkar jag inte mer.
För egentligen är jag nog inte mer än 13 år jag heller, det stannade liksom av där någonstans för mej.
Jag önskar att mina barn blir klokare än jag.
Jag önskar att de får uppleva saker värda att vara i världen för.
Jag önskar att det får känna sej lugna, sköna, trygga i sej själv.
Hälsningar från tonårsmorsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar