Detta vårljus! Så obarmhärtigt avslöjar det varenda smutsfläck.
Det finns ingenstans att gömma sig, det enda som fungerar någorlunda är att stanna inne.
Jag gör det, kan bara ta in ljuset i små doser. Jag som längtat så, nu är jag överrumplad.
Vad gör denna enorma kontrast med oss nordbor? Från att leva ingrottad i totalt mörker ett halvår,
till att plötsligt bländas av ett påträngande ljus som avslöjar allt. Kanske får vi starkare psyke,
eller blir vi mindre rädda för att synas som vi är? Finns det någon statistik på detta?
Det är i allafall påskafton imorgon, bladen i mitt spretiga påskris på bordet håller på att spricka ut.
Gården är full av lekande barn, alla snö har smält, en hel veckas ledighet för oss som jobbar i skola.
Denna lagoma högtid är så underbar. Död och uppståndelse, känslosvall, små grässtrån.
Det är fint alltihop, nu kommer jag ihåg att våren är underbar!

Vad hände?
Jag höll en skrivworkshop som jag sett fram emot mycket.
En skara förväntansfulla, öppna, vackra människor kom i solskenet och tog plats
vid bänkarna i det varma rum vi ställt i ordning med levande ljus och eld i kaminen.
Jag var inte nervös längre, från att ha grubblat på det ultimata upplägget, skrivit ordningen om och om igen kände jag mig plötsligt stabil och närvarande.
Kanske för att jag fått nån slags uppenbarelse om vad jag vill vara, ett par dagar tidigare.
Att bli större, en vuxen som håller. Den mamma som jag själv längtar efter. Den förälder
som nästan alla jag känner längtar efter. Alltså, det är symboliska i att vara en en sån slags vuxen skulle jag vilja bli om jag kan.
Med detta blev skrivworkshopen väldigt kär och nära, det är lätt att var närvarande när man vill vara
där man är. Deltagarna delade med sig av sina texter och det var så darrande fint.
MEN sen efteråt när jag satt i bilen på väg hem och kände efter inuti, var jag så otroligt sorgsen.
Men jag kunde inte alls förstå varför. Det var slut, jag var trött, men det var helt lyckat och bra och jag hade gjort mitt bästa. Ändå denna sorg som bara välde upp och ville gråta. Väl hemma kolla kalendern.
P M S
Det slår aldrig fel.

Igår var 8 mars, Internationella Kvinnodagen. jag hann inte skriva nåt, allt gick i ett.
Det är en politisk dag för mig, med tillbakablickstema. Allt som kvinnor kämpat för genom århundraden av rättigheter. Jag tjafsar med män om vad feminism är ibland. De känner sig hotade och vill inte komma med på tåget om det ska vara så fientligt. Jag ser inte fientligheten, var finns den? Kanske några feminister är arga på män, men so what? Låt dom vara arga, knappast utgör det ett hot mot ett helt massivt patriarkat. Men jag är mån om att få med mina söner, jag vill att frågorna ska vara brinnande aktuella hela tiden. Att vi ska prata om vad det innebär att vara människa i ett samhälle som inte är jämnlikt fullt ut.  Ingen är fri förrän alla är fria.

Jag är med hunden idag, ensam. Vad det gör med mig. Jag är så ovan. Hon drar mig fram i snön. Hon är vit som snö, stoppar ner hel ansiktet under den. Hon vill äta frysta jordkockor och bajs. Vill leka med andra hundar, jag är rädd för att de ska bita henne i nosen. Hela tiden är jag nervös. Men jag har sett henne i en dröm, hon sa att jag ska lita på henne, att hon ska lära mig saker. jag tänker på det för att lugna mig, den större meningen drömmar kan ha. Hemma i min lägenhet är hon rastlös, vill leka med en boll men jag vill vila. Hon bökar runt i alla rum, hittar till slut en sval plats vid balkongdörren, jag smyger dit och tar en bild. Hon gnyr lite i sömnen.