Dagarna går

Det börjar bli tjatigt, men livet som småbarnsmorsa är tjatigt.
Som ett gammalt tuggummi som går och går, dag efter dag med nåt litet andningshål här och där. Och man står ju ut för att barnen är så vackra! För att man älskar dom så ini helvete mycket!
Men en dag som idag blir inte mycket gjort, och det är som att jag aldrig kan fatta att det alltid är så!
Det är ju på sätt och vis skönt, jag ger inte upp mina storslagna planer om att sortera i ett skåp, måla om ett bord, skriva på en text. Fast när klockan är kväller igen har jag inte fått gjort ett enda jota.
Ge upp, ge upp, varför ska vi göra nåt alls?
Var det egentligen meningen att vi skulle göra så mycket?