Apokalyps

Kära värld!
Jag går varje dag runt med en apokalyptik känsla.
Det är både sorgligt och förväntansfullt.
Jag måste bara hinna ställa allt till rätta först med mina närmaste människor.
Mamma, barnen, dej.
Och vad ska vi med alla sakerna till?
Vi vet ju allihop att de egentligen är totalt värdelösa.
Om jag vågar kanske jag gör mej av med allt!
Men då måste jag bli väldigt, väldigt modig först.

Ingen kan i sitt hjärta förneka skönheten i det sanna.

Två svenska poeter som jag gillar. Bruno K Öijer och Karin Boye.

Hur kan jag säga av Karin Boye

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Bruna K Öijer

Du gråter hårt och öppet
vid ett bord du ställt in i dej själv
landskapet framför oss
är knappast mer än en sliten tältduk
som sugs in och ut
med ditmålade sjöar, regntunga fält och ett
orangefärgat, bortskrapat moln
jag vet vad som krävs
jag måste hålla undan allt som stör
tills det bara finns tecken kvar på att du
börjat ge dej av
och att du gör rätt som ger dej av


De här dikterna har jag läst och älskat! De sitter fastvuxna i mitt hjärta och de talar precis så att jag förstår och kan känna det samma...

en liten dikt för 24 oktober

Nu tystnar dagen.
Nu klämtar ljusets sista låga och varje andetag
tar sej igenom.
Om jag inte hållit dina händer så gör jag det nu.
Om jag inte sagt något på spanska så gör jag det.
Viva la vida loca

Vissa dagar är dagar att dö på.
När alltet tycks meningslöst på jorden och den enda befrielsen
skulle vara att somna in för gott.
Igår var det så.
Men inte idag!
Idag flyger fåglarna och det verkar som om till och med jag skulle
kunna ha lite äventyr.

Sheraton

Jag tänkte
om jag har på mej de här tofflorna kommer jag bli rik.
Men nu känns det mer tvärtom, jag ser fattig och hemlös ut i dem.
På något sätt kan jag ändå tro att den här tesen stämmer,
"börja bete dej som om du har pengar så får du det!"
Men i mitt fall handlar det om något annat, det är inte meningen att jag ska
ha pengar i det här livet, det är något annat jag ska göra.
Jag vet bara inte vad.

Nu älskar jag Maria Montazami.
Hur gick det till?
Jag såg henne på tv i ett feelgoodprogram där hon
pratade med släpig Västeråsdialekt och dukade bordet med
linneservetter. Hon var så moderlig och genomgod, jag ville ha henne
som mamma, eller jag ville bli henne!
Rik och skön och inga problem och allt bara brabrabra.
Något slags barbieideal som jag plötsligt bejakar!
Härligt!
Eller småsjukt?

Fina lappar på korvkiosken

Fredagfredagfredag.
jag är död.
Jag är levande.
Jag är mer död än levande.
Jag står inte ut.
Jag står ut.
Jag sprängs inifrån.
En stor mörk tjock klump emellan oss av ovärdigt varande.
Vi är värda mer än så.
Vi är värda mer än så...

Kanske står det i bibeln.

Jag står i kön till en loppis med Silas i vagnen.
Klockan är tio på morgonen en solig dag i Södertälje.
Jag har varit här förut vid den här tiden och sett hur kön växer och växer.
Innan dörrarna slår upp och alla springer in i butiken, är det mer än 50 personer samlade utanför.
Det är samma folk som återkommer, finnar och araber.
Folk som har egna loppisar eller säljer saker vidare på nätet, antar jag.
De måste verkligen älska det här! För sååå mycket kosing finns det ju inte att hämta, och det är mycket jobb att köpa sakerna, frakta dem och få dem sålda igen till
ett bra pris.
Men jag blir lika triggad själv av den här kön, jag står på helspänn.
NU öppnas dörrarna! Trycka sej in titta, TITTA så ögonen trillar ur skallen.
Man kan ju inte titta överallt samtidigt tyvärr så man missar ju, en gammal spegel.
"ÅH vilket fynd!" Utropar en storväxt man till en liten man med glasögon.
"Den där, den är gammal!"
Då känns det VÄLDIGT bra för mannen med glasögon, han har verkligen något av värde i sina händer som just han har hittat!

Men alla dessa saker. Bara för att de är andra hand kan man lura sej själv och tro att man inte är så mycket konsumist, men det är ju inte sant!
Man kanske är MER konsumist till och med.
När det är billigt köper man fast man egentligen inte behöver.
När det finns mat äter man fast man inte är hungrig.
Det måste vara något gammalt krigstänkande som jag nedärvt, att klara livhanken
fast allt rasar samman runt omkring en genom att samla på prylar...

Mitt lejon bor i skogen

Oranie

Oranie är mitt favoritäpple i världen.
Detta glansiga lilla vackra äpple, ganska syrligt med vitt, lite gult kött.
Oansenligt på nåt sätt men helt beroendeframkallande.
Har jag tänkt i tio år sedan jag upptäckte det.
Idag hittade jag ett träd efter jobbet i en tom hästhage, jag slank in och fyllde ryggsäcken. Nu ska det tuggas i flera dagar! tänkte jag glatt.
Det är bara ett problem, när man liksom bestämt sej för att något är det bästa man vet och så var det inte lika gott som man trodde....
vad ska man göra då?
Ändå älska det, för det är ju så gulligt att ha ett favoäpple!

Kära liv som går upp och ner och är så kort,
när man plötsligt inser att det är 20 år sedan man var ungdom
och man trodde att man ännu är en....

Kära liv och alla misslyckanden och vackra ögonblick av närvaro,
jag har varit frånvarande så många dagar och det skulle jag vilja ändra på!
Om jag bara får dricka öl till lunchen varje blir allting lättare
och vardagssysslorna känns inte så betungande.
Om jag bara får låsa in mej på toaletten en timme varje kväll
då blir det stressade tillståndet skönhet.

Alela Diane - Oh! My Mama

En vacker kvinna

Igår såg jag en kvinna som var så vacker.
-Där är hon ju! tänkte jag, just så som jag föreställt mej.
Kanske 60 år gammal, en blandning av häxa, älva och moder.
Så vill jag själv se ut när jag blir äldre.
Inte fastna i att försöka se ung ut, inte krökt av bitterhet eller självömkan.
Utan stolt, rakryggad och ödmjuk.
(Jag önskar jag hade ett foto av den kvinnan så att ni fick se,
men jag vågade inte fråga om jag fick fota henne.)

Man åldras så fort, så snabbt försvinner ungdomens dagar. Ändå försöker vi hålla
fast vid den desperat.
Vad är det för tid nu mellan 40 och 60? Vad gör man med sej själv då?
Om man inte opererar sej i ansiktet syns det ju att man blir gammal, det går liksom
inte att komma ifrån.
Men inuti mej är känslan densamma som när jag var 15, hur gammal jag än blivit sen dess där inne finns samma själ kvar.