Inget jag skrivit på långa tider. Har kanske denna blogg haft sina glansdagar. 
Barnen är stora, jag är stor, tidevarv komma och gå. Jag jobbar och pluggar och åker pendeltåg i höstmörkret och lagar mat och sopar lite och diskar lite och tvättar en tvätt. Jag drar ner rullgardinen på exakt samma sätt varenda kväll så att jag blir helt trött på upprepningen och funderar på att inte dra ner den alls! Denna anarkistiska vågade tanke, att sova med rullgardinen uppdragen bara för att inte göra samma sak varje kväll, ska jag utmana vanan på detta radikala sätt? 
Nej, det ska jag inte. Jag drar ner rullgardinen, sätter mobilen på laddning, kryper ner och allt är bara precis som vanligt i kanske 4 och ett halvt år till, sen ska ni få se på faen! För då är alla barn stora på riktigt  och jag kanske drar. Om jag är modig tar jag ryggsäcken och åker dit näsan pekar, men det tror jag inte. Jag köper nog 3 eller 4 får och flyttar till Dalom, och sitter ensam i höstmörkret och undrar vad sjuttsingen håller jag på med och allt passerar i revy och jag inser att mitt liv i lägenheten med närhet till alla ljuvliga vänner var det mest värdefulla liv en kan ha! Att jag ändå borde bo kvar där på Norrtuna till döddagar, för det är trots allt det bästa en kan göra. Men vem vet vad jag göra, tar mig för, världen kan ändras femton gånger om igen som den gjorde de senaste 4 åren. Blablibla, en trudilutt ett litet livstecken, vi finns i skärmen kom och håll om oss!