Julkalas

Det känns i efterhand som jag var på ett dygnslångt juläventyr.
Lämnade jag lägenheten, där mitt liv utspelar sig mestadels av årets mörka tid (förutom arbete.) Packade jag bilen med allt från klackskor och paket till finsk kålrotslåda och eldtunna, for jag över bron till Mörkö i sol och rimfrostgnister och där drog julaftonskarusellen igång ungefär vid färjan till Oaxen.

De sista åren har jag inte tyckt att julen är så rolig.
Vad hände? Jag älskade den hela min barndom, den var magisk, underbar, innerligt. Den blev tyngd av kraven på mig själv som mamma, att göra den magisk för mina barn, så som jag fick den när jag var liten. Att stå för hela den där härligheten själv och känna mig ensam i det. Går det att ha det roligt och lekfullt och samtidigt vara husmor?
Mina föräldrar gjorde julen bra, andra saker gjorde de inte så bra, men julen. De lät den ha en uns magi, även om de själva var ganska ospirituella ateister. Kanske levde en gammal folktro kvar i dem, för på gården där vi bodde satte vi alltid ut gröt till tomten. Jag och min bror la strumpor vid sängkanten som hade paket i sig när vi vaknade. , Även när jag blev ganska stor, var det inte helt självklart att det var mams och paps som la något i dem.
De la mandlar i gröten utan att låssas om det, de klädde granen natten innan dopparedagen, så när vi kom ner på morgonen stod den där och tindrade. 

Kanske är det för jag legat sjuk i några coronaveckor och kommit till mig. Kanske har jag faktiskt kommit till mig av coviden och fixade därför en massa julgrejer, för att jag ville det. Och för att jag sen delade hela julplanen med flera vuxna i en gruppchatt på facebook, där alla kom med gulliga synpukter om tidsscheman och rätter att laga. (Modernt) Och att det inte var hemma hos mig. Och att det blev sol och minusgrader. Och jag fick vara med mina tre barn och deras pappor, och första pappans nya kvinna och barn, samt en god vän med sina vuxna barn. Tokbra alltihop och sen var det plötsligt över, och jag for hem och fann mig själv sittande vid köksbordet i min lägenhet igen, som efter en ganska härlig storm som dragit förbi. Denna laddade högtid när människor känner av både den stora ensamhetens värsta och gemenskapens sköna. Nu är den över.

Doing the jul

Jag har inte öppnat min dator på flera dagar, för jag är to much fokus på jul! Som en äkta husmor, som en äkta mamma som tar ansvar för att allt under gran och på bord ska finnas med. Är det roligt? Det är mer som ett uppdrag, från vem? Ingen som vet. Duktigheternas duktighet, nedärvd i flera led från alla skrubbande, putsande, kokande förmödrar. När jag tittar in på mitt bankkonto och inser hur mycket jag lägger ut på den här högtiden undrar jag om vi inte skulle tagit in på ett hotell istället och bara glassat oss, barnen och jag. För vem minns vad man fick i julklapp nästa år? Äh, det är bara att köra på. Korka upp en vinare vid midnatt för att orka rimma sig in i nästa dag. 

Dagarna efter jul är de bästa tycker jag. Allt har lugnat sej, det finns rester kvar i olika kastruller på balkongen. Man kan  såsa runt och läsa julklappsböcker. Jag fick hönsböcker, jag ska börja läsa från första sidan.

Drabbad av julstress likt förbannat. Har inget pansar som står emot.
Förra året bestämde jag att inte vara med en gång till, men den drömmen överlevde inte.
Jag är en julgris med minne som en guldfisk som önskar att någon annan styrde upp allt...
Friden kommer till den döde.

Julkalender utvärdering

Det går inte att hoppa över julen.
Jag lovade mej själv förra året att tona ned det hela och fara utomlands.
Men så blev det icke, biljetterna är för dyra, vi kan inte planera, barnen säger att de älskar jul.
Här sitter jag så och ser på julkalendern, räknar neråt, 22 dagar kvar.
Julkalendern handlar om familjen Hedenhös i år. Igår, första avsnitten blev jag inte så imponerad. Tyckte det var krystat och tillgjort, familjen Hedenhös ute i rymden som karikatyrer, ska på nåt sätt möte jorden med ensam stackarsflicka. Men idag, andra avsnittet mycket bättre redan.
Var jag kanske väldigt på min vakt? Eller var det faktiskt braigare?
De fick med en väldigt osympatisk statsminister, frånvarande vuxna, övergivna barn,
glorifiering av gångna tider. Det kan bli bra. Eller inte.
Den som överlever julförberedelserna får se. Jag önskar mej en folkdräkt. I julklapp.

1 advent

 Jo, det är mysigt med många små lampor som glittrar och lyser i vintermörkret, men jag vet inte om jag tycker om jul så mycket längre.
När jag var liten älskade jag julförberedelser.
 Och mina föräldrar verkade så vana vid att förbereda jul, nu när jag tänker på det.
Som om de visste precis hur man gör, hur mycket det skulle vara av allt, var allt skulle stå och vad som var ett måste, absolut!
Jag vet inget, men jag låssas att jag vet.
Orkar inte sätta mej emot heller och ifrågasätta det helt självklara med julklappar, att träffas på julafton, julmat. Gör det bara för fan och håll käften, vilka alternativ finns att komma med?

Jag tycker ju om att fixa, vika pappersblommor, bygga pepparkakshus, men att det är en årlig rutin på det hela tycker jag är rätt så hjärntvättat. Kryp till korset....

Ljusets återvändo

Vilka cool-lugna dagar jag haft sedan julafton!
Julefriden är verkligen total!
Det finns en tanke om att varje dag mellan jul och trettondagen symboliserar det kommande året 12 månaderna, en dag för var månad.
Hur dagarna artar sej speglar hur varje månad kommer bli.
Det känns fint att tänka på.
Nästa jul skulle jag vilja fira midvintersolståndet större än själva julafton, jag vet inte varför jag firar jul egentligen? För att jag gjort det sen jag var barn, för att alla andra gör det, för att mina barnen förväntar sej det.
Men ärligt talat, är det anledning nog för att dra igång en så stor karusell?
Nu har verkligen ljuset vänt och jag tycker till och med att jag kan känna det i luften!
Det är värt att fira!

Annandag jul

Jag har julefrid i mej.
Den kom igår på juldagen som ett sömnigt fluff och la sej över mitt sinne.
Slut på all julhets som jag styrt upp som en annan tornado,
utan att ens gilla det speciellt mycket faktiskt.
Så ska man inte göra mot sej själv, leka husmor och inte gilla rollen.
Nej, nu stundar nya tider!
Ut med det gamla in med det nya.
Jag vill möblera om, måla, ta bort, rensa alla skåp och sluta amma.
Välkommen förändring som banat sej väg i det avspända sinnelaget.

dagen före dopparedan

Inte va sur! Inte va sur! Inte va SUR!
Slå på julglädjen och var inte en sån jävla surkärring!
Se så glada barnen är! De bry sej icke om damm, de bry sej icke om fläck,
de bry sej bara om gemenskap och paket.
Alla är glada och vill dansa en långdans över min döda kropp med förkläde.

16 minus, feber och snor

Bara Sillen och jag kvar hemma, han är helvissen och vill bara vara i famnen hela tiden, inget julstök blir idag.
Jag skulle också vilja vara liten hellre än stor för tillfället, att nån annan fixade mej en nice jul och jag bara behövde längta till julaftonsmorgon.
Nu ska jag stå för att all den där längtan blir uppfylld av mina barn!
Nästa år får det bli sista minuten till värmen istället för julskinka.

Pulkaåk i vinternatten

Stämningsfullt i pulkabacken med marschaller, eld med glöggryta och himlens nattmoln som rörde sej snabbt framför månen.
Sånt som jag tänker att barnen kommer minnas med värme från sin uppväxt på Norrtuna där vi bor.
Eller inte minnas alls, det är kanske bara jag som tycker det är romantiskt.

Annars en soft söndag med lite kolabak (låter som rumpbeskrivning) och tryffelsmet.
Jag låter inte bli de traditionella JULFÖRBEREDELSERNA, men är det mer någon slags rutin eller tycker jag verkligen det är roligt? Jag vet inte... orkar inte ens tänka på det, bara GÖÖÖÖR.
Alla i min familj kommer hit förutom min bror, jag ska inte stressa upp mej, jag ska inte inte ha superkoll, jag ska inte städa så mycket, låt dem göra istället. Känner mej onekligen inte helt avspänd inför arrangemanget.

Kollar runt bland lite bloggar när barnen sover, många unga svenska kvinnor med härliga bilder på inredning och små detaljer i sina hem, mat och bakverk. Jag förundras över hur de hinner! Och hur de kommer ihåg att fota hela tiden! Och så är de så unga, hur kommer de bli om 20 år när de är så pyssliga och homeiga redan? Vilka är de?
Jag vet att jag inte är en av dem iallafall, men vem är jag istället?

Hemska mamman

Nu har det hänt igen.
Att jag inte klarar av pepparkaksbaket med mina barn utan att flippa.
Det måste vara tredje året i rad, de kommer bli fullständigt traumatiserade!
Varför utsätter jag mej själv och dem för det??
Svar: jag vill ju att det ska bli bra, jag vill vara en mamma som klarar
att baka pepparkakor.
Varför kan jag inte bara vara annorlunda och INTE tappa fattningen?
Det är som en demon tar över mej, det är inte jag.
Jo, det är klart det är, men jag kan inte styra det.
När det blir för mycket för min hjärna då flippar jag.
Papparkakor i ugnen som ska ut, någon står i vägen, vill peta, minsting vill ur stolen, deg på golvet, "hjälp mej med kaveln mamma", "jag vill ha vatten", de bråkar.
Det låter ju som en vanlig dag för vem som helst som har barn, men jag pallar inte
det idag! Bägaren är full, en droppe till och jag exploderar!
Dessutom har jag extremt kontrollbehov. Det låter som en diagnos man skulle kunna ha.
Jag skulle vilja vara i koma, några timmar...