Sommaren har börjar om här uppe i skogen, plötsligt är det grönt igen på marken, rötterna har kvicknat till och skjuter upp nya strån mot solen. Jag åker och kommer tillbaka flera gånger den här sommaren, flyr min kvava lägenhet i Järna för att återvända till den storslagna tystnaden.
Det är som två helt olika spår, i Järna finns en bakomliggande puls från staden hela tiden, den är subtil och på vinterhalvåret märks den knappt, ändå finns den där hela året, gör sig påmind när jag kommer härifrån, där ingenting pågår förutom årstidernas växlingar, augustis mörka stjärnhimmel.
Måste jag välja? Kan jag få allt? Jag börjar drömma om att bo här jämt, iallafall ett helt år i sträck. Men jag skulle få lappsjuka, jag skulle väl aldrig klara av ensamheten? Ändå är det ensamheten som får mig att må så bra, komma hem till mig själv, dit jag hela tiden längtar. Jag pendlar mellan den stora tacksamheten och tomheten. Tacksam för allt jag ändå har, det här vackra gamla huset, så älskvärt och knarrigt, mina barn, mitt nya arbete som klasslärare, alla mina fina vänner i Järna. Men tomheten, att vi alltid är ensamma till slut och att det står jag inte ut med. Det måste finnas både ensam och tacksam, och då blir det ganska fint tillsammans, när klockan är 00.18 den 4 augusti och nattfjärilarna tumlar in i rutan för min lilla lampa lyser så grant här inne.