Nu far jag vägarna fram genom landskapet i min barndomsby och  markerna kring den. Det är samma årstid och samma majvärme som här.
Jag stiger upp ovanför jorden, genar och tar fågelvägen vart som helst.
Över vattnet och skogarna som ännu står kvar.
Det finns inga människor, bara blomster och fåglar, dofter av jord, grönska och blommande
växter. Det finns ingenting som jag måste, bara evig tid som inte tar slut för att jag blir vuxen och sen gammal. I det kan jag dö, bli ett poetiskt avtryck som suddas ut med skymningen. Jag vill upplösas till slut i detta landskap.