Stora Moren Dalarna Bergslagen

Jag älskar den där blöta dystra skogen i november och markerna som ligger tysta runt omkring. Men jag blir aldrig klok på varför jag gör det. Det är bara en kärlek som sitter djupt i bröstet på mej och den måste nog ha med barndom att göra. Den måste ha med talande träd att göra, med fåglar och stigar som la sej framför mina fötter och ville att jag skulle fortsätta gå. För tungt är det, melankoliskt gnagande och sorgesamt med granskogar i all oändlighet som suckar om järnmalm och kolmilor och horisonten som aldrig syntes till. Jag hittar en handfull trattisar bakom huset och massor av färskt älgbajs. Tvåhundra meter längre bort sitter jägarna i dimman i sitt torn. Vi hoppas förstås att inga älgar ska bli skjutna.
Inuti huset är det kallare än ute när vi kommer, en fuktig spänning som bara kan upplösas med eld i vedspisen hela långa dagen. Jag kommer igång med att gräva och bära sten, armarna blir långa och ömma. Händerna har vant sej av med fysiskt arbete sen sommaren, de blir torra och stela av att röra vid jorden.
Här vill jag vara. Så här vill jag arbeta. Jag behöver inte människorna att spegla mej i varje dag.
På nätterna sover jag i djupaste dvala, drömmer om grannarna i hyreshuset.
De kommer och hemsöker mej och snart är jag där igen. Allt detta varande som utspelat sej i skogen under några dagar tycks nu som en dröm.