Har faktisk aldrig byggt nåt tidigare. För jag kan inte, har jag tänkt. Men jag kan ju visst! Värsta ingenjör-hjärnan. Tänker ut olika hål och slangar och mått och bara göra. Åker till min kompis och lånar sticksåg, åker till brädgården och köper små bräder, känner mig så stolt och vill bara sitta på dasset med en liten lampa hela natten. Så här.
Det är något gott som branden medfört, att jag måste göra om allting själv.
Med stor vördnad ser jag trädgården återhämta sig, tom. träden som blivit brännskadade kommer tillbaka med ny kraft, nya blad som spricker ut i de svarta stammarna. Den här sommaren hade inte varit den samma utan elden, tror att jag kan glädjas mer på många sätt för allt jag har kvar. Så märkligt är livet va, att förödelse kan få oss att uppskatta det vi ändå har. Vad det låter klyschigt, men nu förstår jag att klyschan är sann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar