Freak out

Älskade ungar!
När ni sover älskar jag er så att jag kan gråta på två sekunder.
Men när ni är vakna får jag spader efter lika länge....
Varför fick jag inte gå en kurs innan jag fick er så att jag förstod vad det skulle innebära?
Det är som om tusen getingar börjar surra i min skalle när allt sakta rullar igång en vanlig dag på sommarlovet. Jag kan inte behålla det uråldriga lugnet, det har inte ärvts ned till mej från mina förfäder.
Jag vill ju vara med när ni växer upp! Inte försöka hålla det ifrån mej för att jag inte pallar med.
Är det extremt svårt idag att fixa biffen i västvärlden för alternativersföräldrar eller?
Det är allafall det för mej.

Sommarflytt

Nu behåller jag lugnet som den gamla flodhäst jag är.
Jag går här och inbillar mej att jag håller stressen borta genom att förtränga den.
Men vid minsta lilla rasping på min förljugna yta bubblar den över.
Vi måste ut ur lägenheten och nu har vi ca 36 timmar på oss.
Utan barnen skulle det gå som en dans, men med dem runt fötterna går det mycket mycket långsamt.
Alla som försökt vet vad jag menar.
Det känns som att hela mitt liv går ut på att få saker gjort få saker gjort få saker gjort.
Avverka det så att jag kan börja på nästa, färdigt, då tar jag nästa.
En görafabrik inuti mej.
Att packa ut alla våra saker och flyttstäda inför sommarens hyresgäster som kommer om 36 timmar är praktexemplet. Hela natten drömmer jag om att gno och bära bort och stuva in.

Jag fick söner

Jag har alltid trott att jag skulle få döttrar, åtminstone en.
Men så blev det inte, jag fick tre söner.
De är helt olika varandra och så unikt fina och underbara! Jag älskar att de kommit till mej och jag är så tacksam för erfarenheten att ha burit dem, fött dem och nu det svåraste, att leva tillsammans med dem.
Men det var det här med döttrarna, jag tror alla mammor vill ha en dotter.
Det är bara är så, man undrar så mycket hur det är att få någon samma som en själv.
Sen är det ju inte säkert att det blir bra för det, men man fick iallafall en dotter.
I min lilla hjärna har jag hittat på olika teorier om varför det inte blev några flickor. Det skulle nog inte ha blivit bra, jag skulle ha uppfostrat dem till kommandosoldater, och det behövs det inte fler i den här världen.
Allting måste förklaras, det går inte bara att acceptera att livet tagit den här vägen.
I Indien är jag iallafall den lyckligaste tycker alla, där kan det inte bli bättre! Tre söner är högsta vinsten på lotteriet.
Ske guds vilja.

Min tid

Nu undrar jag,
hur ska jag få tid att rensa hela lägenhetens skrymslen och vrår när jag har häcken full
från morgon till kväll med disk, matlag, barn in och ut, läggning, kvällsjobb mm.
Och när ska jag få tid att ställa upp och servera mina vänninor med mitt nya loppisfynd,
en halvtrasig dockservis från 60-talet?

Äntligen är mina bröst mina egna igen!
Jag har ammat och varit gravid i 5 år!
Det känns underbart, obeskrivligt!
De är ju helt uttänjda och tunna, men det gör fan ingenting för nu
de bara mina iallafall och jag älskar det!

Äntligen ger min sjuka son upp hoppet om film, spel eller annan underhållning och somnar istället.
Det spritter av liv och äventyr i hans lilla kropp även vid 39 graders feber, han kan aldrig bara ta det lugnt!
Det fläktar lite i gardinen från det halvöppna fönstret, ballkongendörren står öppen, därute leker gårdens alla barn för det är påsklov.





Jag fick en hint om att stanna upp och se efter de magiska tecken som visar sej hela tiden om man vill.
I morse när jag sprang en runda runt sjön, halvt sovande men målmedveten, fick jag syn på en råbock några meter bredvid stigen. Han stod alldeles stilla. Först trodde jag att han skulle attackera mej, han såg så sträng ut och han släppte mej inte med blicken.
Det enda ord som kom ur mej var "Åh du är så vacker!"
Jag undrar vad han ville säga mej?

Ilja!

Födelsedag!
Jag har varit mamma i 11 år.
Känner mej mer och mer ödmjuk inför den rollen.
Jag vet ingenting.
Men jag minns glasklart den morgonen för 11 år sedan när jag fick Ilja.
Den nyfödda sonen i mina armar, hur jag tänkte " jag kommer aldrig kunna bli arg på den här lilla pojken". Min kärlek som en stor blomma!
Fast nu vet ju hur arg man kan bli och ändå älska.

Allt i mitt vardagsliv är kaos! Yttre och inre.
Men när jag hetsar ner för backen mot skogen för att få minstingen att sova
infinner sej ändå en fridsam känsla. Där i skogen sjunger fåglarna, jag kan inte fåglarnas namn bara koltrasten, men det är så vackert!
Fastän dagen är helt grå kan man märka hur det gojsar sej i jorden, hur allt förbereder sej på att kläckas, spira och slå ut. Silas lillis somnar direkt, hans huvud hänger tungt och dinglar och jag smyger tillbaka hem till RÖRAN.
Vart i hela FRIDEN ska man börja röja upp? I sitt eget huvud?

Att ha en skilsmässofamilj

Nu är det så där skitsent och jag borde verkligen sova, men om jag inte skriver så blir det ju aldrig nåt! Den braiga datorn är upptagen av min man som kollar film, så jag får ta den dåliga datorn som inte skriver A och som bara är konstig i största allmänhet.

Igen har det varit en jobbig kvällsläggning där alla är otillfredställda och vill ha mer uppmärksamhet än de kan få. Igen känner jag mej misslyckad och som en dålig mamma. Eftersom jag bara är en person kan jag rent fysiskt inte få plats med alla tre barnen i famnen. Gråt och tandagnisslan,jag orkar inte, jag vill fly ifrån mej själv! För jag vill ju räcka till, vill ju att barnen ska vara glada och känna sej sedda!
Det är svårt att vara en skilsmässofamilj där ett av barnen bara är med halva tiden.
Svårt för alla att anpassa sej igen var fjortonde dag när bytet sker. Vi mals och stöts i detta, aldrig tycks vi vänja oss fast det pågått i 8 år.
Det är klart alla mammor vill att deras barn ska älska varandra, men det är inte så lätt. Vem ska vara högst i syskonhirarkin när största brorsan bara är närvarande halva tiden? Det är inte självklart att upplåta platsen till honom när han är tillbaks efter fjorton dagar.
Konflikt och bråk och ledset, jag kryper ur mej själv för att slippa vara med, ändå är jag på något konstigt sätt huvudpersonen, det hela är min teater som jag iscensatt.

En dag till

En dag som denna när mina barn vaknar glada och leksugna och jag själv är som ett utsketet äpple med nerverna utanpå kroppen, då går det bara INTE!
Jag står inte ut med deras glada hopp och lek, varje litet tjut går in i hjärnan som en knivspets, jag är allt som jag inte borde vara. En sur mara utan tålamod.
Det är då jag tänker på vad de kommer minnas av mej, alla dessa dagar eller de stunder då jag var rolig och närvarande, eller båda kanske? Man kan inte styra barnens kärlek till sej själv, man kan inte vinna dem på falskt. Det är en hård visdom, kanske blir man ensam i slutet av sitt liv.
Jag ser på mina tre barn och söker efter den svindlande känslan att de faktiskt kommit genom mej, men det verkar alldeles osannolikt! De kom på något vis genom sej själva och genom gud.

Som ett gammalt tuggummi

Stilla timmar.
Varje måndag upprepar sej som en filmsekvens jag sett hundra gånger.
Vi gör samma, vi säger till och med samma och äter samma och
samma gråt och ilska uppstår när vi ska klä på oss för att gå ut.
Det är barnen som satt den här rytmen på varje vardag.
Jag längtar efter äventyr, men det är lite lönlöst.

Inga fler barn sa samlaren

Jag har bestämt mej för att inte föda några fler barn.
Det är ett stort beslut som känns både sorgligt och skönt.
Så nu håller jag på att rensa bort alla kläder som inte passar något av barnen längre. Några saker sparar jag ändå, man vet ju aldrig....
Hm, totalt motsägelsefullt, men jag är en sån inbiten samlare
det är jättesvårt för mej att göra mej av med saker som man kanske kanske kan få användning för någon gång.
Som en fattig torparkärring resonerar jag, en sån som sparar på allt.
Jag är så imponerad av alla mina vänner som bara kan slänga bort grejer utan att blinka.
Vad är det som gör att jag har blivit så bunden vid tingen?

Men iallfall, jag skulle gärna föda fler barn, bara för att få vara med om förlossningen, men sen måste man ju ta hand om barnet också och det är ju värre.
Min uppmärksamhet räcker inte till de tre jag redan har.

Ett nytt liv börjar när man bestämt sej för att det sista barnet är det sista,
vad kommer då?

Späckat schema

Det händer så mycket dessa dagar.
jag ska åka på begravning imorgon för min mormor har dött nu, 104 år gammal.
Det är första gången jag ska sova ensam på flera år, jag ser fram emot det
även om jag åker dit för begravningen.
Jag ska ha på mej en kavaj som min mormor har sytt, det känns fint.
Det kunde hon verkligen bra mormor, sy. Hon gjorde så där väldigt noga som jag aldrig
skulle ha tålamod eller kunskap till. Vi pratade aldrig om hennes sömnad, vi pratade aldrig om något personligt överhuvudtaget.
Jag kan inte säga att jag kände henne.

Sen händer det att jag ska starta en trädgårdsblogg för Pralin. Jag har haft såna enorma problem att komma på ett bra namn!
Det ska ju vara ett riktigt bra namn tycker jag, så att man kommer ihåg det.
Klaras trädgårdsblogg, då tänker jag själv bara på Underbara Clara, eller Gröna sköna blogg kanske? Eller Stora Moren trädgård som är namnet på byn där vårat hus ligger.
Hjälp! Vad är bra? Jag tycker inte jag hittar så många vackra användbara ord.

Och så ska det bli kalas för Elvin som fyller 5 år på lördag, han vill ha skattjakt och paket och raketer och fiskedamm! Och det är klart man vill göra allt för sin lilla älskliga son.
Plus att det är maskerad på dagis och han behöver ha en Zorrodräkt.

Alla dessa vardaglia göramål som ska styras upp och planeras och genomdrivas.
Ibland känns det som att med åldern har det blivit trögare flyt, det flöt helt enkelt på bättre när jag var 20, nu måste jag verkligen anstränga mej för att saker ska bli till!
Jobba, stäva på, framåt.

Barnbarnbarn

Det är som om varandet med barnen har blivit mer krävande de sista dagarna.
De är en ny dynamik emellan dem som är mer bråkig och tävling.
Jag blir stressad och lättar från markens yta, rösten gäll och rörelserna ryckiga.
Herre Gud! Hur ska jag ro detta i land! I minst 15 år till kommer det pågå!
Inte undra på att man pustar ut när de äntligen har somnat, då kan man låssas att
allt är lugnt.

Barnledig lördag i stan

Tiden går så fort när man är BARNLEDIG.
(Vilket ord)
Jag försöker registrera och lägg märket till saker som jag ofta inte har en chans att se
för att barnen hela tiden är där och kräver fokus.
Det blir mest människorna jag tittar på, alla dessa människor!
Fik med unga människor, fik med blandat unga och äldre människor, ett kondis med
bara äldre människor, vilket ska vi välja?
Vi har inte så lust på unga människor, faktiskt föredrar vi gamlingar, det blir kondis. Vi hinner med två och en restaurang.
Jo, dagen är helt lyckad, bara så knapp, jag skulle behöva mycket längre tid för att
verkligen smälta in i det faktum att vi är själv.
Hur ser vi ut tillsammans? Jag känner mej gammal, men ganska fin. Andres ser fin ut tycker jag, en aning trött kanske...
Vi pratar hela tiden, är det ett gott tecken? Det skulle jag nog tyckt när jag var yngre och såg ett par upptagna i ett samtal, "de har verkligen något att säga varann!"skulle jag tänka.
Men nu är jag inte lika säker.
Det är ju också underbart att kunna vara tysta tillsammans, att våga det, att ändå ha ett samspel i tystnaden.
Jag kommer ju ihåg hur jag var innan jag fick barn, men det är så avlägset nu, en helt annan tidsålder. Men någonstans anar jag att det kommer bli ganska liknande när barnen är större, bara att jag själv kommer vara mycket mer avspänd och skööööön.

Ändå är det vackert

Fredagkväll.
Fullmånen lyser in över tacomiddagen och min familj vid det slitna slagbordet,
den säger" Jag lyser för att ni ska minnas magin och miraklen, tro på mej".
Vi delar på en flaska champagne min man och jag och allt vardagligt kvällmat-
tjat känns plötsligt så trivialt, jag är glad och berusad.
Tjenamoss, jag bryr inte om nånting!

Jora, det gör jag visst. Jag sjunger stillsamma visor för min Elvin vid läggdags,
det blir Vyssan lull, han sjunger med, men hela tiden ligger han två sekunder efter mej, han sjunger "koka kitta full".
Vad ser han för bilder? De tre vandringsmännen tornar upp sej på den mörka vägen, tre utmärglade skuggor, fattiga, smutsiga, hungriga, koka kitta full.
Alla visor är så sorgliga och fattiga, tula hem och tula vall, inget smör ingen ost bara kål fick den lilla flickan.
Är det detta han ska lära om sitt modersland, jag tror sångerna talar sanning.
De är vår historia, kling klong klockan slår gå ut och plocka mossa...
Men med lite alkohol i blodet blir det uthärdlig, jag kan till och med tycka det är vansinnigt vackert.

Service

Äh men Guuuud vilken dag! Man tror nästan inte det är sant detta oöndliga servande!
Det tar ju liksom ALDRIG slut, det blir bara mer och mer och mer under en hel dag!
Man måste verkligen bestämma sej för att NU har jag fått nog, nu går jag ut
SJÄLV, det räcker.
Phu....
Men det går ju förstås inte att bara försvinna ut själv så länge man är ensam med barnen, då måste man hitta nån slags avlösare som är beredd att hoppa in, och det har vi inte. Så det blir först vid halv 5 när pappan kommer hem uttröttad efter en hel dag,
så kan man bråka om det också, vem som har mest rätt att få en stund för sej själv.
Det är ju så lätt att tro att så här kommer det alltid alltid vara, jag kommer aldrig aldrig få en enda dag helt för mej själv!
Men det får man ju! (Om man inte skaffar fler barn förstås) Jag vet, för min äldsta är snart 11 år och han är ju som en halv vuxen på många sätt.
Ge styrka till mitt inre så att jag orkar serva, för det är vad jag kommer göra den närmsta tiden...only.

Arga mamma

Jag blir arg på alla i kväll för att det inte blir som jag tänkt.
Elvin somnar inte som han brukar, Ilja som är äldst går runt och surar för
att vi inte kan se Solsidan som vi tänkte göra när Elvin somnat, men Elvin somnar
inte iallafall och inte Silas heller.
De börjat springa runt och busa istället och jag säger att nu lägger du dej ner
Elvin och blundar och sover! Bums! Ögona böj!
Men man kan inte tvinga någon att sova, och man kan ännu mindre bli arg på för att någon inte somnar.
Jo, jag kan bli arg, för vad som helst när jag har fått nog av att vara med barn efter en hel dag och bara vill vara med mej själv en liten fjuttestund!
Minsta lilla stress gör mamsen arg, men när alla väl somnat klockan 9 förstår hon inte varför hon blev så upprörd, de äro ju så oskyldiga.

Så

Fredagsmys, koja, ostbågar som alla kastar sej över, myset slut på 4 minuter,
inne nästan hela dagen, promenad i skogen med lillis på ryggen som somnar, drömmer om att det bara är han och jag och en get som bara går och går. Telefon, mat, diska, mat, en dröm från natten som hänger kvar halva fm, gråta lite för sej själv, tvätt, hänga tvätt, lite techno, storpojkens pappavecka börjar, tv, bolibompa, julkalendern tycka om mamman där, vilja vara som hon, frodig och finsk, pratar lite finlandssvenska, googla på skrivarkurs, mörkret kommer, pepparkakshus färdigt, brännblåsa av sockret, kan inte byta bajsblöja, tänka på sommaren, tänka på pengar.
Hur får man pengar?

Hemska mamman

Nu har det hänt igen.
Att jag inte klarar av pepparkaksbaket med mina barn utan att flippa.
Det måste vara tredje året i rad, de kommer bli fullständigt traumatiserade!
Varför utsätter jag mej själv och dem för det??
Svar: jag vill ju att det ska bli bra, jag vill vara en mamma som klarar
att baka pepparkakor.
Varför kan jag inte bara vara annorlunda och INTE tappa fattningen?
Det är som en demon tar över mej, det är inte jag.
Jo, det är klart det är, men jag kan inte styra det.
När det blir för mycket för min hjärna då flippar jag.
Papparkakor i ugnen som ska ut, någon står i vägen, vill peta, minsting vill ur stolen, deg på golvet, "hjälp mej med kaveln mamma", "jag vill ha vatten", de bråkar.
Det låter ju som en vanlig dag för vem som helst som har barn, men jag pallar inte
det idag! Bägaren är full, en droppe till och jag exploderar!
Dessutom har jag extremt kontrollbehov. Det låter som en diagnos man skulle kunna ha.
Jag skulle vilja vara i koma, några timmar...