Ändå är det vackert

Fredagkväll.
Fullmånen lyser in över tacomiddagen och min familj vid det slitna slagbordet,
den säger" Jag lyser för att ni ska minnas magin och miraklen, tro på mej".
Vi delar på en flaska champagne min man och jag och allt vardagligt kvällmat-
tjat känns plötsligt så trivialt, jag är glad och berusad.
Tjenamoss, jag bryr inte om nånting!

Jora, det gör jag visst. Jag sjunger stillsamma visor för min Elvin vid läggdags,
det blir Vyssan lull, han sjunger med, men hela tiden ligger han två sekunder efter mej, han sjunger "koka kitta full".
Vad ser han för bilder? De tre vandringsmännen tornar upp sej på den mörka vägen, tre utmärglade skuggor, fattiga, smutsiga, hungriga, koka kitta full.
Alla visor är så sorgliga och fattiga, tula hem och tula vall, inget smör ingen ost bara kål fick den lilla flickan.
Är det detta han ska lära om sitt modersland, jag tror sångerna talar sanning.
De är vår historia, kling klong klockan slår gå ut och plocka mossa...
Men med lite alkohol i blodet blir det uthärdlig, jag kan till och med tycka det är vansinnigt vackert.