En dag till

En dag som denna när mina barn vaknar glada och leksugna och jag själv är som ett utsketet äpple med nerverna utanpå kroppen, då går det bara INTE!
Jag står inte ut med deras glada hopp och lek, varje litet tjut går in i hjärnan som en knivspets, jag är allt som jag inte borde vara. En sur mara utan tålamod.
Det är då jag tänker på vad de kommer minnas av mej, alla dessa dagar eller de stunder då jag var rolig och närvarande, eller båda kanske? Man kan inte styra barnens kärlek till sej själv, man kan inte vinna dem på falskt. Det är en hård visdom, kanske blir man ensam i slutet av sitt liv.
Jag ser på mina tre barn och söker efter den svindlande känslan att de faktiskt kommit genom mej, men det verkar alldeles osannolikt! De kom på något vis genom sej själva och genom gud.