Närvaro

Idag skulle jag ha åkt på trädgårdsmässan, men ett av barnen blev sjuk och vill inte vara hos den planerade barnvakten. Ska man acceptera det eller bara åka ändå?
Jag är blödig, så jag stannar hemma och blir sur istället.
Sen syns det sjuka barnet inte till iallafall, han är ute och leker så jag skulle i princip kunnat åkt iväg helt lugnt.
Men istället sitter jag alltså och surar!
När jag är inställd på att något roligt ska bli av och så blir det inte, då reagerar jag som ett barn, iallafall inuti, jag låter det kanske inte stråla utåt så mycket men oj va besviken jag blir i hjärtat.
Det är ju så jobbigt att vara så för en själv, besvikelsen gör ont. Istället för att ta varje situation som den är, inte leva den i försskott. Det är det som är närvaro, och som är så svårt att vara i.