Jag som älskar landet, egentligen avskyr jag det händelselösa dagarna där man måste hitta på allt själv. Jag vet inte i vilken förljugna ide´ jag lever i?
När min barndom pågick var det jag som anammade det lantliga och bonniga, min bror ville asfaltera våran grusgång och ta bort spröjsarna på fönstren.
Är det för att hålla fast vid ett ideal som jag skapade som barn som jag tvunget ska va på landet?
Jo, det är skoj, det är till och med underbart! Att bara kunna gå ut och kissa utan att nån ser en, att skrika utan att nån hör, att ha en hel skog som talar till mej på kvällen när barnen somnat och jag druckit en halv flaska vin. Visst, det är värt så mycket! Men jag vet hur jag blir efter en hel sommar här, när det blir höst och jag kommer tillbaka till civilisationen känner jag inte igen mej, då har tystnaden och stillheten blivit norm.
Vem är jag egentligen då?
Jag önskar bara att kunna vara lite mer närvarande så jag inte missar allt som ju faktiskt händer just nu i mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar