Hela dagen har jag tänkt på en film som jag såg igår på TV,
Lars Molins "Potatishandlaren".
Jag tyckte den var så himla bra och den gjorde mej så glad!
Precis i min smak, bondigt och svenskt och dialekt.
Varför gillar jag sånt?
Det är ju egentligen helt förlegat, och speglar inte alls min verklighet.
Men det är nog min dröm, det där gamla Sverige på landsbygden, helst 50-tal.
Härom dagen ville min kompis Lotta låna en bok, nån roman, helst om kärlek.
Jag har massa böcker, men nästan inga kärleksromaner, jag gillar mest statarlitteratur,
diskbänksrealism, fattigsverige.
Jag har nog levat många torparliv innan detta, vad finns det annars för förklaring?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar