Jag lyssnar på fågelsången och går ett varv runt mitt stora hus som ligger mitt ute i skogen där lejonen bor. Jag går där och sörjer en stund över en annan skog som låg i min barndomsby och nu sågats ner och lämnats öppen, skövlad och våldtagen. Förlåt mej alla träd som viskats med mej och som jag följt genom årstiderna med en liten flickas ögon, förlåt oss för vi vet inte vad vi gör. De stora kloka granarna skakar lite sakta på huvudet i sin granhimmel, de håller med om att vi inget förstår, men de förlåter ändå, så storsinta är de! Naturen är sån, den reser sej alltid hur vi än försöker förtrycka och förstöra henne. Det är så sorgligt! Hur kan man! Ser de inte hur vackert det är?