Jag blir arg på mej själv och på världen, varför ska det här också vara svårt?
Jag ser det genom Silas ögon, något barn som gallskriker i ett av rummen, några stora pojkar som satt sej vid hans plättbakning i köket och flinar.
- Jag vill inte vara på dagis....
Och vad är det jag själv ska göra som är så viktigt så att han måste vara här?
Helvete, jag står inte ut med den minsta lilla smärta!
Det är ett ont som bultar i mej, att känna genom mina barn och inte stå ut med det.
Typiskt curling, typisk fri uppfostran, typisk inte-låta-barnen-känna-sina-känslor-mamma.
Jag tror inte mina föräldrar ens var i närheten av det här när jag var en liten flicka, det fanns inte samma tvivel i varenda situation när det gällde barnen. Inte för att de uttalat var inne på att låta mej ha mina känslor, utan för att jag inte tog lika mycket plats som mina barn gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar