Jag går hem i natten.
Det är inte långt mellan husen.
Där i värmen har jag varit del av vännernas gemenskap.
Jag vill tacka någon för det, för att det är så fint att jag får vara med.
Även om jag vet att jag i slutändan är ensam, att vi alla är det.
Att det krävs kompromiss för att bli älskad, att det krävs diplomasi för att få vara med.
Att jag kan inte älska en vän som sviker mej, jag kanske kan förlåta, men det blir aldrig samma sak.
Iallafall är jag tacksam över att jag får skratta hjärtligt, över att jag får höra hemligheter och bli lite småfull tillsammans.
Är det inte det som man minns sen?