Det är det första jag gör ensam två dagar i rad utan mina barn,
sen jag fick Silas för ett år och nio månader sen.
Gud va underbart att vara bara jag!
Att sitta på pendeltåget och titta på alla människor och tänka sina egna tankar, att gå i rask takt, att prata med flera personer under en hel dag utan att bli avbruten. Osv osv i all evighet!
Sen för att det handlar om något av det mest spännande jag vet, att föda, och vad
som händer med oss när vi föder.
Och för att det kom upp så mycket i mej av alla övningar och all information.
Jag gjorde första delen av den här kursen för tre år sedan, sen har det hänt saker varenda gång som del 2 har hållits, så att jag inte har kunnat vara med.
Men redan då, efter del 1 tänkte jag, Hur ska jag klara av det här! Vilket ansvar, och vilken ynnest att få vara med någon som föder, kommer det någonsin finnas någon som vill ha mej med på sin förlossning?
Jag skulle behöva vara 20 år äldre och mer jordad, känner mej som en fladdrig tonåring
istället för en klippa.
Men jag vill ju så himla gärna! Att få vara med när miraklet händer och dessutom vara ett stöd i samma stund, jag kan inte tänka mej något vackrare!
Gå in på http://www.doula.nu/
Men idag är det måndag igen, och allt drar igång som vanligt, då är det såååå lätt att bara glömma bort var jag va igår, så lät att dras med i barnströmmen.
Barnen tar såå mycket plats, de tar alltid över! Min pappa säger jämt "så där var aldrig ni när ni var små". Syftandes på att jag och min bror gjorde som han sa, inte tog så mycket plats, inte skrek eller grät osv.
Jag vet inte om han verkligen var där när vi skrek, han kanske bara gick och lät min mamma ta hand om oss, men om det är sant måste det ha varit mycket enklare att ha barn på 70-talet.
Det måste vara för att jag och mina barns pappa låtit ungarna ta så myckt plats som de nu kräver det! De vet inget annat.
Men JAG vet nåt annat, för jag kommer ihåg hur det var innan jag fick barn, det var jävligt lugnt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar