Mormor

I kväll tänker jag på min mormor.
Hon är 104 och ett halvt och det verkar som om hon inte har långt kvar.
Vi har aldrig stått varann nära, men hon har alltid funnits
och jag blir väldigt sorgsen av tanken på att hon plötsligt ska försvinna.
Vad är det att dö? Jag skulle lika gärna kunna fråga, vad är det att leva?

Min mormor har kommit till en så hög ålder och hon orkar inget mer,
det är dags och det är helt naturligt för henne att sluta sina dagar.
Men likafullt så är det smärtsamt, allt blir annorlunda, livet går vidare
men på ett nytt sätt.
Vi har alltid skojat om hennes sätt att prata och berätta saker,
vi har skrattat åt hur hon sjöng vid pianot när jag var liten på sitt gammaldagsa vis, lite stelt men med hög och klar röst.
Hos henne fick vi alltid äggröra och prinskorvar att äta med enorma silverbestick.
Hon tillhör en annan tid, och med henne dör länken dit.
Hon föddes 1906, hon har upplevt ett helt sekel av så mycket förändringar,
allt från bilar till TV, värlskrig med ransoneringskort till stort materiellt överflöd.

Nu ligger hon alldeles ensam på ett vårdhem där alla är mycket gamla och orkeslösa.
Jag hälsade på henne förra sommaren med mina barn och min man, det var fruktansvärt att åka vidare och lämna henne kvar på det där hemmet, jag ville ta med henne därifrån.
Men det gjorde jag förstås inte...
Just nu i natt ligger hon i sin säng och min mamma är hos henne, hon är alldeles liten och smal och sover hela tiden.
Vad drömmer hon om? Sill och potatis? Kanske minns hon sej själv som ung en flicka, hon kanske ligger mot jorden och hör hur den andas?
Vad tänker du på i natt mormor?