Från ett sagorum

Precis innan solen gick ner bakom trädtopparna, var jag tvungen att kasta mej ut ur det lilla sagorummet som jag lånat av Antero för att skriva i. Jag hade suttit framför det vackra fönstret och tittat på en liten, liten fågel som sjöng sitt allra högsta i päronträdet där utanför. Jag fylldes av den där ohejdbara känslan att jag älskar! Att våren kommer! Att det finns liv! Att jag vill leva!
Att jag är fri!
Där ute blommar scillan bland stenarna, som små porslinsblommor. I den kalla kvällsluften står den så självklar och lyser nedanför huset. Jag får en impuls att springa till skogs, men jag är rädd att någon ska se mej.
Och det är kallare än jag trodde, genast vill jag tillbaka in i värmen och bli en liten människa i det där lilla sköna rummet igen. Vårruset hejdade sej, inser att vintern inte släppt greppet ännu.