Att slåss mot naturen

Att upprätthålla en trädgård kräver ordning och diciplin. Att konsekvent hålla naturen borta även om en vill att trädgården ska se naturligt ut. Det räcker med att inte klippa gräsmattan före midsommar, eller inte rensa sina perennrabatter, de är övervuxna i ett litet kick. Herre gud! Ska det vara så svårt! Vad är det egentligen som händer där nere i jorden? Det är inte ens lätt att få särskilt många grödor att växa i vårt klimat och ÄNDÅ sprutar det upp mängder av olika ogrässorter som tar över terrängen när jag tittar bort ett tag.  Efter några timmars ogräsrensning börjar jag sucka och svära. Ska all min dyrbara tid gå åt till detta? Jag ser ju att det blir fint, för det är så vi människor vill ha det, rent och öppen jord i rabatterna Men naturen börjar genast jobba på att skjuta nya skott från underjorden, svårare att dra upp denna gång för det blir lite senare på säsongen. Å, ja jag vet att du tänker "man kan faktiskt täckodla" eller "Det är väl ändå inte så farligt, om du hatar det så mycket gör det inte dåra!" Men det är inte det, visst kan jag täcka, men det finns inget att täcka med i början av april, visst kan jag låta bli, men jag vill klaga på naturen! För jag tycker fenomenet är intressant och fascinerande. Hur vi kämpar och kämpar och när vi sen är borta går det på några korta ögonblick så är våra livsverk till trädgårdar övervuxna om ingen tar över vår ambition att hålla den öppen.
Bättre att gjuta ett betongslott om nåt ska finnas kvar efter ens död, eller en jättelik skulptur i brons. Eller... massa fina bilder inne i huvudet på barnen och barnbarnen, av blommande sommar och sockerätor på en liten stör, några jordgubbar som smakade så ljuvt mot gommen, de hade farmor odlat. Bärbuskarna som en kunde ligga under och äta från. Alla humlor och fjärilar som samlades där. Vackert ändå, väldigt värdefullt vackert.