Jag kan inte vara en sån där skön kompis längre.
Som ligger på soffan och myser och kelar, nästan hånglar
fast inte över gränsen för vad kompisar gör.
Eller som håller handen på pendeltåget och tittar i ögonen i en evighet.
En sån kan jag inte vara för jag har en familj hemma som äger mej,
de äger min åldrande kropp, mina små hängbröst, mitt lösa kött, min tid och min uppmärksamhet.
Saknar jag henne? Hon som var den där vännen som var jag.
Jag vet inte ens, hon har hunnit så lång bort på vägen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar