Jag är i Skåne igen.
Och pappa är här,
och pappas fru.
Nu kan pappa laga mat och elda brasa, gå en runda i trädgården.
För ett par veckor sen verkade han mer döende än levande och jag grät varje dag för
jag var så rädd. Tack för pappa! Jag känner mej så tacksam att få ha honom.
Jag har fått en föraning på vad som komma skall någon gång i livet med mej och dem jag älskar.
Hunden och jag går en promenad vid havet, men jag är inte närvarande.
jag tänker på en TV-serie som jag tittar på, 1790, och alla karaktärer
och miljön däri. Jag låssas att jag också är i den tiden.
Att jag går med min hund och det är lite farligt, och jag är fattig men inte rädd.
Och det är kladdigt av lera på marken och allt är grått i skymmingsljuset.
Jag lekte fattig flicka hela min barndom, jag vet precis hur det ska va.
Nu är hon här igen, men medelålders.
Jag lekte också fattig flicka när jag var liten. Klädde ut mig och skurade köksgolvet och tyckte synd om mig själv. Jag lekte också att jag var döv och blind. Jag hade över huvud taget lätt för att identifiera mig med flickor som hade det svårt på olika sätt, eller var ensamma. På mellanstadiet gillade jag en bok om en flicka som hade svårt att stava så jag började stava fel med flit i skolan. Tills fröken undrade vad jag höll på med!:-) Juliane och jag, Missne och Robin, Som om jag inte fanns var böcker som jag älskade. Du läste säkert dem också?
SvaraRaderaKram, Mirja
Kära Mirja! Va sent på julnatten du är vaken!
SvaraRaderaVa underbart att du också är en fattig flicka i ditt hjärta.
Ja viss alla de där böckerna! Speciellt "som om jag inte fanns" var min bästa!
Någon slags kontakt med alla led av fattiga flickor före oss som vandrat på de eländiga lervägarna, de finns i våra hjärtan!