Luciatåg i församlingshemmet.
Där sitter vi i mörkret och barnen dinglar med benen över stolskanten.
Jag minns luciatåg som jag var med i för 30 år sedan i den lilla byn i Dalarna.
Alla som går till församlingshem och sitter duktigt på stolarna är duktiga.
De har villa, jobb, barn som läser läxor och ordentligt julpynt i sina tilläggsisolerade hus. Där jag växte upp fanns det många som var väldigt duktiga.
Det liksom glänste duktighet om dem när de serverade kaffe efter luciaframträdandet
till körledaren och banktjästemännen från samhället.
Mina föräldrar var inte så duktiga, jag hade inte ens några vita strumpor att bära under luciaklänningen, vad hade jag på mej istället?
Jag fick kanske vara pepparkaka?
Men nu myser jag av duktigheten, jag vill vara en vanlig präktig husägare som inte har en tanke på att resa till Indien för att vintern är så mörk och kall.
Å ena sidan, å andra sidan kräks jag.
Här kommer iallfall lucia, hon är lite krum men ljusen brinner fint på huvudet.
Har hon blivit lucia genom omröstning eller lottning? Hon kanske inte ens ville vara.
Tärnorna är så vackra! Ungdomen är ju vacker i sej själv, och med glitter och levande ljus blir den ljuvlig.
Det är lite platt, det kunde vara lite mer kräm i sången, men jag njuter av att vara där med mina barn och att natten ska bli kall och mörk och att stjärnorna tänds.

Pappa är bättre, han kommer igen.
Det strålar en stjärna över pappas liv.