Från lekparken

Idag i lekparken med min yngsta son gjorde jag några spännande iaktagelser som jag vill dela med mej av.
Det kom ett helt dagis med sina fröknar, de var från ett vanligt dagis, inte waldorf.

Alltså vi bor i Järna som är fullt av alternativare, de flesta jag känner har sina barn i waldorfskola och waldorfdagis, mina barn också. Man har också ganska fasta ideer om hur man vill vara med sina barn, alltså uppfostra dem fast ingen skulle använda det ordet. Man vill tex inte begränsa barnen genom att säga nej mer än absolut nödvändigt, låta barnen ha sina känslor, inte stoppa deras ilska, gråt etc. Inte ge socker, film och tv-spel, behandla dem som jämnlikar, låta dem ta plats.
Så med allt detta i ryggsäcken studerar jag nyfiket hur de andra beter sej, som just inte verkar ha dessa uttalade ideer om hur det ska vara.
Nu inte sagt att något är bättre eller sämre, jag tycker verkligen att Järnapedagogiken är alldeles för överdriven många gånger och inte alls verkar göra gott för barnen utan tvärtom.
Nåväl, tillbaka till lekparken en av fröknarna helt upptagen av sin mobil och verkade allt annat än närvarande med barnen.
En flicka gick omkring för sej själv, en av fröknarna som paserade henne sa, va du ser sur ut då! Jag har ont i magen, svarade flickan.
Okej, hon fick sitta på en bänk och fröknarna var runt henne ett tag och disskuterade hennes magont, sen blev bara mobilfröken kvar i andra kanten av bänken, de pratade inte med varann flickan och hon, till slut reste sej fröken och gick bort till de andra vuxna som stod avsides och språkades medans barnen gungade.
Där satt hon kvar själv med ont i magen.
Och vad vet jag? Vad är bäst för barn? Kanske är det är att vuxna inte är så PÅ, och inte gör så stor sak av magont tex. men om detta hade varit min mellansons waldorfdagis på utflykt hade det sett så totalt annorlunda ut!
Jag har känslan av att fröknar och barn känner varann där, ett barn skulle aldrig sitta själv med ont i magen, utan självklart i en frökens knä, fröknarna skulle aldrig prata i mobil, de skulle vara närvarande i vad som hände i gruppen av barn, vara en del av dem. (Aldrig aldrig skulle de säga att nån såg sur ut)
Vad är rätt? Hur ska man vara för att få ett bra result? Vad nu det skulle vara?
En sak är säker, sättet att vara med barn i Järna är uttänkt, mentalt.
Det kommer inte från något nedärvt traditionellt ursprungssätt att uppfostra.
Jag kan sakna ett sådant basic sätt att vara förälder på, men i den här tiden, i den här delan av världen är allt väldigt mycket i huvudet.
Jag ställer mej i raden av nyandliga mentala föräldrar.