Bilder från netverket

                                En vacker bild av växtlighet hittad i syberspacet.

                                Och den här, som en dröm om natten.

 

Från mitt vardagsrumsfönster ser man vårjuset över skogen.

Teenager in the house

Idag fyllde min äldsta son 13 år.
Jag är stolt och rörd.
Vädret är idientiskt med vädret som det var då, den dagen för 13 år sedan där vi bodde på en herrgård i Västergötland. Vi hade ett kollektiv i trädgårdsmästarbostaden, jag var så ung, vi hade inga pengar. Jag var full av tillit och idealism. Iljas födelse var det finaste jag någonsin varit med om, varken förr eller senare har jag egentligen upplevt något vackrare.
Det var ju första gången jag födde ett barn, och jag lyckades just vara så närvarande som jag önskat. Jag såg allting på nytt varje sekund under alla de timmar det tog att få ut honom. Mycket tack vare hans pappa som var en helt enastående medfödare. Det var nog det bästa vi gjorde tillsammans i vår relation. Det hade vi ju kunnat fortsätta med, men man kan ju inte va ihop bara för att föda barn tillsammans. Så tog det slut också, men nu är vi grannar. Och idag har vi varit tillsammans nästan hela dagen för att fira vår son. Jag är tacksam för det, tacksam för att få vara med mina barn och för att jag faktiskt pallar att vara med dom. Det är fan inte så lätt. Ibland orkar jag inte mer.
För egentligen är jag nog inte mer än 13 år jag heller, det stannade liksom av där någonstans för mej.
Jag önskar att mina barn blir klokare än jag.
Jag önskar att de får uppleva saker värda att vara i världen för.
Jag önskar att det får känna sej lugna, sköna, trygga i sej själv.

Hälsningar från tonårsmorsan.

Ut i våren!

Idag vill jag;
Bo i en vagn
göra mej av med allt
jag får bara spara en tröja och en byxa som jag ska ha på mej jämt.
Det skulle vara min yngsta son och jag som bodde i den där vagnen,
och några små små hönor som vi hade.
Min son skulle sitta på marken utanför och leta maskar och jag skulle sitta i solen
och titta på, virka lite, tälja en sked.
Jag skulle se på den blå skymningen, jag skulle älska det
vi skulle tända ljus och vara tysta.
Sen nästa dag kom mina andra barn och började röja runt, och ville gå på toaletten,
och geggade ner golvet, och klagade. Och min man ville inte heller bo där
så till slut slängde jag ut dom och sa BASTA
jag vill vara fri! Om ni inte vill titta på skymningsljuset får ni gå hem till lägenheten
och bajsa! På en riktig toalett!

Hur låter det?

Från ett sagorum

Precis innan solen gick ner bakom trädtopparna, var jag tvungen att kasta mej ut ur det lilla sagorummet som jag lånat av Antero för att skriva i. Jag hade suttit framför det vackra fönstret och tittat på en liten, liten fågel som sjöng sitt allra högsta i päronträdet där utanför. Jag fylldes av den där ohejdbara känslan att jag älskar! Att våren kommer! Att det finns liv! Att jag vill leva!
Att jag är fri!
Där ute blommar scillan bland stenarna, som små porslinsblommor. I den kalla kvällsluften står den så självklar och lyser nedanför huset. Jag får en impuls att springa till skogs, men jag är rädd att någon ska se mej.
Och det är kallare än jag trodde, genast vill jag tillbaka in i värmen och bli en liten människa i det där lilla sköna rummet igen. Vårruset hejdade sej, inser att vintern inte släppt greppet ännu.

Vår i stora moren

Kära mitt liv!
Dag tre i sommarhuset.
Den första kvällen- tvivel
Andra dagens morgon- ännu mer tvivel och kallt.
Dag tre- ser hur vackert allt är, allt tvivel som bortblåst. Vårt hus är den finaste och mest trivsamma lilla skapelse på norra halvklotet!
Hur kan jag vara funtad så här knasigt? Vad är vitsen att gå igenom denna tveksamhet VARENDA gång vi kommer hit, och sen aldrig komma ihåg det nästa gång?

JA menar NEJ JA menar JA

Nej.
Ju längre jag väntar med att skriva något,
ju mindre finns det där.
jag borde säga JA
Är det inte så att när hjärtat säger JA direkt inför något,
då är det rätt, vad det än är?
Jag brukar testa mej själv med att fråga när jag är osäker
" ska jag göra det här?"
Vad är det direkta svaret som dyker upp?
JA eller kanske NEJ...
Eller kanske TOMT
Igår frågade jag mej själv
" Ska vi flytta dit?"
JA sa hjärtat.
Men hjärnan hade så många argument för att inte göra det,
så jag blev alldeles övertygad.
Nu vet jag inte vem jag ska fråga.

Nibble brinner

Den sista järnafilmjölken står i mitt kylskåp. Det lär inte bli nån mer på väldigt länge. I natt brann hela det lokala mejeriet ner tillsammans med 70 kor som blev innebrända i ladugården. Deras själar svävar över järnafjärden, all den ångest de kände i nattens lågor är redan borta. Men det luktar fortfarande bränd död flera kilometer bort. Det drabbar alla i det lilla samhället. Vem kan utföra en så grym handling? Det väcker också frågor. Är det värre än att slakta och äta köttet? Är det värre än att ta kalven från sin mamma när den är nyfödd, för att ge mjölken till människor? Även om det är ekologiskt, eller som här tom. Biodynamiskt. Vad är lidande? Och vem bestämmer över djuren?