To love stora Moren

Jag love love love Stora Moren! Jag känner mej som en drottning i det stora köket och jag svischar ut på trappan, ser en citronfjäril och jag älskar den! Gräver lite här lite där, är snäll snäll mot barnen när de slår sej ideligen på studsmattan. Jag bär stenar och stockar, ser det som workoutpass och jag njuuuuter av att det är tungt. Hela vintern har jag legat i ide, äntligen får jag ta i, äntligen är gräset grönt och jag är en nybyggare i dalaskogen och allt är underbart! Här står en gammal dasstomme som ska bli hönshus, ett har vi redan byggt men det blev för fint.

Tokgrönt

Det är grönt, men inte bra och vi målar över och över igen. Och sen blir vi osams och ingen vill måla mer... Okej jag GÖR det då, börjar om från början klockan 23.57 det får bli vitt igen på tre lager grönt. Tokgrönt, tandkrämsgrönt och smutsgrönt. Jag vill att det ska bli till direkt! Har inte tålamod för sånt här!

Vilka vackra rosor i natten i mitt hus. Jag slipar väggen och tar paus och ljudet ekar i mina öron, dammet fastnat i halsen och sen ser jag på rosorna som jag fått hos Sten idag. Sten som bodde i mitt hus på den gamla tiden. Sen vaknar ett barn och det blir inget tapetserat i natt heller.....I hallen i huset där jag bor och Sten en gång bodde.

Tre tår

NU har jag landat här. Nu vill jag måla, fixa, slipa, fila. Men sommaren är snart slut. Den har regnat bort i ett sovande moln. Jävla skitsverige som har så dåligt väder! Vi har inte råd med sån här urdålig sommar! Då klarar vi inte vintern sen. Vi kommer få massa konstiga sjukdomar, skörbjugg, tbc och syfilis, sånt som man får när man har brist.
Var det inte efter såna här somrar som folk började emigrera till Amerika?
Tur för Sverige att det finns bostadsbidrag och förmånliga CSN-lån, annars skulle väl alla dra. Nä, inte jag för jag är beroende av det här melankoliska landet.

Två veckor har gått sen jag kom hit till de tunga dalaskogarna för sommarens skull. Mina fötter har ännu inte landat. De vill inte, jag är kvar i en dröm mellan jorden och atmosfären. På morgonen vakar jag ledbruten och outsägligt trött, jag drömmer mer än jag någonsin kan i lägenheten. Jag iakttar mest, det blommande, de hotfulla molnen som drar förbi. Tänker på lodjur, tänker på vägen där det inte kommer några bilar.
Det är något som har hänt inne i en liten spricka i mej, men det går inte att få tag på det, jag vet inte vad det heter.
Men likväl i den rationella verkligenheten har jag;
Grävt upp lupiner vid vägkanten
Klippt i det buskiga äppelträdet utan större förändring
Kört lite jord och kompost till en pumpabädd
Surat vid badet för det var blåst och kallt
Grillat en grill
Sövt barn

Saker som jag gör

Skrapar på en list så den blir shabby shick. Vem bestämmer vad som är vackert?

Sitter och läser en bok på dasset medans barnen bråkar på studsmattan.

Den här plattformen har varit nån slags verkstad vid vårat hus och nu står den bara här rå och ful och man undrar vad ska vi göra med den? Vad ska vi också göra av den gamla husvagnen som syns i bakgrunden plus en massa annat bröte som bara finns här överallt? Först vill man bara köra allt till skroten så att det blir rent, men å andra sidan står det ju redan här och kan användas till nåt kul. Jag försöker tänka bort det duktiga och ordentliga i mej som vill städa upp och göra prydligt. Tänk att det är en ateljé istället, ett fritt rum där vi kan skapa vad som faller oss in. Så den här plattformen kanske kan vara en utkiksplats med sprayade bilder på och husvagnen kan få ett tak med en koja och en rutschkana ner och så kan vi måla den som en liten dalastuga...
om vi vill!

Här står jag med en kaffesump i handen och undrar....
Plötsligt står jag inte ut längre med landet, det är sååå tyst, jag hör mitt eget hjärta slå. Vi ska plocka ihop allting och åka tillbaka, det tar bara så nedrans lång tid att få ihop allting, en halv dag minst! En liten skvätt vatten som ska hällas ut, vart? Några strumpor under soffan, vilken påse ska de ligga i? Var är katten nu då? Vi borde kanske äta lunch. Men ååå han har tagit av sej alla kläder i sandlådan och det är faktiskt kallt, sen har han sprungit bort till grannen dessutom...ååååå!
Jag har faktiskt inte tid med det här, förstår inte barnen det?
Jag förstår det ju inte själv, jag fyller på med mer och mer tills jag kvävs av materia, det är som jag vill kväva mej själv i kaffesump och gamla kläder.
Men annars mår vi ganska bra, och vi är vänner också. Och katten hittar vi, visst, hon låg under dasset och tryckte. Och bilen håller på att tappa avgasröret men det känns ändå riktigt bra att vi har ett så fint ställe som vi kan åka till och att vi klarar av det här med att leka vuxna, år efter år....

Nu är det bara hus hus hus. Vi är i dalahuset på påsklov och jag smälter in i det direkt. Alla små göromål jag inte haft en tanke åt på hela vintern, plötsligt är de det mest väsentliga.
Här är livet komplett inbillar jag mej, barnen får en chans att bli uttråkade, det sprakar i vedspisen, jag blir sittande plötsligt tom och stirrandes ut i intet. Det är som att skogen insveper mej i ett eget rum. Här får jag vila från motorvägen, lägenhetens alla grannar, Stockholm, vars puls når mej fast jag inte ser det. Det här är sant.

Våren kommer!

I huset i skogen med en skymningshimmel som kan förföra vem som helst.
Jag älskar vårvintern, fast det hade jag glömt.
Äntligen spricker ljuset och solens värme igenom den tjocka vägg av vinter
som legat likt ett töcken över sinnet sen i november.
Det är möjligt! Det finns liv! Dropp från herbretaket, en galen fågel i skogen,
tusen ideer tar form i skallen. Jag vill vara med!

Gulgulgul

Vi bestämmer oss för gult, solgul, äggula, varm.
Först målar vi på en liten bräda och det blir så fint!
Precis så tycker jag det ska va! Den gula färgen når in i mej med sin solvärme, jag älskar den! (Fast jag ser själv ut som en julgris i gult)
Men på väggen blir det något annat, helt platt och inte så organiskt.
Man får gnida efter med en trasa så det blir lite ojämt, då ser ytan mer levande ut.
Tja, vi får se imorgon när det har torkat om de blev fult eller fint.

Det skulle bli en blogg om huset och trädgården, men istället kom den att handla mest om mej som mamma. Nån slags diskbänkspoesi. Här är iallfall lite bilder från vår glänta i skogen.