Här står jag med en kaffesump i handen och undrar....
Plötsligt står jag inte ut längre med landet, det är sååå tyst, jag hör mitt eget hjärta slå. Vi ska plocka ihop allting och åka tillbaka, det tar bara så nedrans lång tid att få ihop allting, en halv dag minst! En liten skvätt vatten som ska hällas ut, vart? Några strumpor under soffan, vilken påse ska de ligga i? Var är katten nu då? Vi borde kanske äta lunch. Men ååå han har tagit av sej alla kläder i sandlådan och det är faktiskt kallt, sen har han sprungit bort till grannen dessutom...ååååå!
Jag har faktiskt inte tid med det här, förstår inte barnen det?
Jag förstår det ju inte själv, jag fyller på med mer och mer tills jag kvävs av materia, det är som jag vill kväva mej själv i kaffesump och gamla kläder.
Men annars mår vi ganska bra, och vi är vänner också. Och katten hittar vi, visst, hon låg under dasset och tryckte. Och bilen håller på att tappa avgasröret men det känns ändå riktigt bra att vi har ett så fint ställe som vi kan åka till och att vi klarar av det här med att leka vuxna, år efter år....