Varför jag inte skriver

O gud o gud!
Vankar som en robot mellan fyra väggar, mellan centrum och dagis, som en levande halvdöd, som en halvdöd men lite levande. Allt som jag gör för de andra. Handlar stora hushållsostar, tänker på hur många timmars sömn jag kommer få, tänker på vilken tid jag kommer bli väckt imorgonbitti.
Ser fram emot att gå på fest, vad det nu är för roligt med det. Titta på de andra, göra några krumsprång, se ut, se ner, se in. Uppleva att hjärnan är urblåst, att det inte spirar inspirerande tentakler ut i universum för att undersöka...
Allt är vinters fel, allt skyller jag på att jag bor vid Nordpolen, nästan vid Nordpolen.
Kanske var det dumt att tro att livet skulle bli roligare än så här, vad jag än företog mej. För jag vet ju att det sitter egentligen innerst inne i mej, det tråkiga, det som inte är pillemariskt, förföriskt, underbart.
 Det som heter, "jag har genomskådat allt och det blir inte roligare än så här"