Vad hände?
Jag höll en skrivworkshop som jag sett fram emot mycket.
En skara förväntansfulla, öppna, vackra människor kom i solskenet och tog plats
vid bänkarna i det varma rum vi ställt i ordning med levande ljus och eld i kaminen.
Jag var inte nervös längre, från att ha grubblat på det ultimata upplägget, skrivit ordningen om och om igen kände jag mig plötsligt stabil och närvarande.
Kanske för att jag fått nån slags uppenbarelse om vad jag vill vara, ett par dagar tidigare.
Att bli större, en vuxen som håller. Den mamma som jag själv längtar efter. Den förälder
som nästan alla jag känner längtar efter. Alltså, det är symboliska i att vara en en sån slags vuxen skulle jag vilja bli om jag kan.
Med detta blev skrivworkshopen väldigt kär och nära, det är lätt att var närvarande när man vill vara
där man är. Deltagarna delade med sig av sina texter och det var så darrande fint.
MEN sen efteråt när jag satt i bilen på väg hem och kände efter inuti, var jag så otroligt sorgsen.
Men jag kunde inte alls förstå varför. Det var slut, jag var trött, men det var helt lyckat och bra och jag hade gjort mitt bästa. Ändå denna sorg som bara välde upp och ville gråta. Väl hemma kolla kalendern.
P M S
Det slår aldrig fel.