Varje morgon sätter jag mej i mitt lilla hörn i köket, jag kan koncentrera mej ungefär två till tre timmar, sen verkar det vara slut. Men under den tiden flyter det på som om jag är i trans, jag vet inte var orden kommer ifrån..ibland.
Ibland är det faktiskt tvärstopp. Och så ringer telefon, och så kommer jag på något helt annat som jag börjar göra och tappar helt spåret.
Men den största upptäckten är nog ändå att det går väldigt långsamt, även om det flyter tar det en evinnerlig tid, om jag skulle skriva en stor bok skulle jag behöva ägna resten av mitt liv åt det.
Jag skriver på en saga, den handlar om en flicka, först trodde jag att det var mej det handlade om, men nu har hon fått ett eget liv.
Sen går jag ut på myren och plockar tranbär, men jag leker inte att jag är en fattig flicka. Jag kan liksom inte längre....
Åh fantasin. Jag har alltid önskat att jag kunde berätta sagor. Undrar när den förmågan försvann?
SvaraRaderaVad underbart att du hittat ditt språk, Klara! Eller, språket har du alltid haft, men roligt att du börjar förstå hur du skriver!:-)
SvaraRaderaJag läser en bok nu efter ett tips på anslagstavlan på skolan "Tankar för stressade mammor" av Katrina Kenison. En amerikansk Waldorfmamma som skriver om hur hon hittat sin väg ut ur stressen. Mycket bra bok! Jag är alltid lite skeptisk när det är amerikansk vardag som behandlas, men när hon börjar sina lite mer filosofiska tankar är det jättefint.
Jo, igår läste jag ett kapitel om berättande och fritt sagoberättande och jag blev så inspirerad! Jag har någon gång sagt till mina flickor att dom inte var bebisar när dom var små utan garndockor. Igaår vid matbordet frågade dom om just det och helt plötsligt fann jag mig berättades den mest fantasifulla saga om hur det var när jag hämtade små paket med garndockor som sen skulle bli H och E. Jag bara lät det komma som fanns därinne och det var så häftigt!
Varm kram!!!