Jag har försökt läsa "Mor gifter sig" förut, men tyckte språket var svårt, rörigt, kom aldrig in i det.
Som barn på 80-talet såg jag dramatiseringen på TV och fascinerades, ville leka Mor gifter sig
och vara en fattig flicka. Jag satte på mig gammaldagsa kläder och strumpbyxor på huvudet som två långa flätor och gick med tunga steg längst grusvägen där jag bodde. Jag var fattig och hungrig och det var hårda tider. Jag lekte det här hela min barndom, präglad av Raskens, Mor gifter sig, Träpatronerna, tittade i böcker om statare som vi hade hemma. Men först nu läser jag Moa Martinssons böcker, och ser filmen från 1986 med Gunilla Nyros i rollen som Moa och blir helt kär!
Hon är så bra och jag vill vara henne, hennes kraft och tåga. Jag läser "Rågvakt", sträckläser den på några timmar, kan inte sluta. Är helt tagen av den lilla pojken, oxfösaren som är bokens huvudperson. Sen börjar jag på "Kvinnor och äppelträd", Martinssons debut. Den sugs jag in i på samma sätt, vill inte lägga från mig. SÅ har jag inte haft det med någon bok på väldigt länge.
Tror det är mitt uppdämda behov av livets mening. Som barn var det glasklart att mitt liv hade livets mening, nu är det inte lika glasklart. Jag upplever ofta att jag vill vara på en annan plats, att jag egentligen är lantis i hjärtat och bor i lägenhet i nån slags förort för att livet bara blev så. Kanske läser jag in det liv jag önskade mig i Moa Martinssons böcker, även om det var skithårt och jävligt. Men det var sant på ett annat sätt, och det fanns mening där i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar