Man säger så mycket.
Pratar om andra, skvallrar.
Det finns ett sånt behov av det, hos mej, hos alla jag känner.
Men någonstans vet jag att det inte gör gott, vi brukar använda oss av argument som, det är viktigt att spegla det man känner, det är inte att prata skit, det är bara att säga som det är. Man bollar det hit och dit med alla och en var, sprider ut det och plötsligt är det allmänt känt, men kanske inte ens sant! Och ingen går säker, alla ligger i riskzonen för att bli skvallrade om.
Jag hör tydligt när det kommer ifrån andra att det är skvaller, men det är svårare att höra sej själv när man sätter igång. I den här boken, med en ganska patetisk titel på svenska, (men så läsvärd) finns fyra överenskommelser det är så inspirerande och bra skrivet! I den första överenskommelsen som heter "Var sann i ditt tal" handlar det bla. om att skvallra och vad det har för negativa konsekvenser för oss.
Jag har läst samma text många gånger och försöker förstå det igen.
Kommer jag någonsin sluta skvallra? Jag tycker ju om att prata om människor! Och det är ju på nåt vis jag...
Fint skrivet. Har själv läst boken, men kommer inte ihåg den riktigt, bara att jag tyckte den var bra.
SvaraRaderaDet att du gör illa skadar andra, men skadar oftast dig själv mest.
Tror att det kan vara så att så länge man talar om någon annan utifrån sig själv, sin tolkning och sina tankar, och bara har med sig det i dialogen så blir det aldrig skitprat, utan en helt egen, subjektiv uppfattning.