Varje kväll ser jag stjärnorna genom fönstret, då tänker jag att jag vill vara en beduin i Sahras öken. Jag vet precis hur det vardagliga livet ska levas där, aldrig tvekar jag inför mina göromål, jag bara göööör!
Aldrig tänker jag på körkort eller hurvida jag plockar upp mest hemma, jag tänker på mina barn och mina getter och kameler och jag bara gör.
Om natten sover jag under tusen stjärnor i den kyliga ökensanden med mina nära runt mej. Och det livet har jag format med mina händer och vad som kommer längst vägen omfamnar jag, just så tänker jag att det skulle vara.
Har just sträckläst "Pojken som levde med strutsar" av Monika Zak, blev så inspirerad av det enkla livet. Jag har alltid längtat efter det, men skulle nog inte kunna nöja mej med det i verkligheten, jag vet för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar