Jag läser "Min kamp" av Karl Ove Knausgård och kan knappt släppa den ifrån mej för att den är så bra! Jag älskar hur språket flödar och hur han beskriver sej själv i sin tonårstid med så mycket distans och samtidigt stor självrespekt.
Sen tänker jag förstås på hur mycket han drar ut på alla stycken och beskriver varenda liten detalj, och hur jag själv försöker få bort allt oväsentligt när jag skriver, skala av så att bara det bästa återstår. Är det för att jag är kvinna som jag gör så?
Är det för att han är man som han inte gör så? Utan verkar trivas i att ta med allt, för det är viktigt.
Helt ovetande tills nu har jag varit, om den debatt boken och böckerna (det är visst 6 stycken på rad som ska komma ut) har skapat. Om den kritik Knausgård får för att böckerna anses manschovinistiska och jämförs med massmördaren Breivik. Jag har inte kommit dit än i texten där det blir så tydligt....
Men hur jag nu läser på ett nytt sätt när jag vet det, min naiva, obesudlade inställning är för evigt färgad.
För det var dessutom en skribent som jag tycker är spännande, Maria Sveland som kritiserade honom för ett par dagar sen i DN. Citat "Inte heller tror jag att det är en slump att medier och litteraturkritiker tokhyllat en skäggig norrman och hans litterära mastodontverk som av en händelse heter just ”Min kamp”. Jag lämnar diskussionen om den litterära kvaliteten utanför denna text, poängen är att de åsikter som Knausgård vädrar i sina böcker är precis de slags åsikter som blivit alltmer legitima i takt med att gränserna förskjutits åt höger. Han skriver om ”fittlandet Sverige” som är så politiskt korrekt att man inte ens får säga ordet neger längre. Han beskriver sin ångest över sin förlorade manlighet just för att han tvingas byta blöjor och vara pappaledig och gå på babyrytmik."