Om händer

Vissa människor håller sina tummar så kärleksfullt vilande mor pekfingrets översida ibland. Som om de medvetet lagt sina älskade tummar ner i en smekning när de behövts. Ibland lyfter de lätt på tummen och trummar den lite lätt och oregelbundet som i ett tyst hum, hum. Andra tummar har inte alls denna sfär av självkärlek fint sig, de bara finns eller är i vägen. Vissa händers fingrar har en fortsättning uppåt, som om de kunde fortsätta växa ut i luften om med fick. Andra slutar stumt vid fingerspetsarna. 

I fantasin får jag göra ett blindtest, bara se händerna men inte resten av människan. Jag ska artbestämma personen bakom handen. Vad är det egentligen jag ska uttyda? Om handen arbetat, om den är sjuk, om den är sliten eller välbehållen, om den är älskad av sin människa. Har handen gjort orätt, har den smekt? Vissa ärver sina föräldrars händer rakt av, kvinnor får sina fäders händer och tvärtom.

I hela mitt liv har jag smygtittat på händer med största intresse. Jag kunde ofta komma ihåg hur händerna såg ut i efterhand på de människor jag mött. Om de gestikulerade och hur de gjorde gester eller om de höll händerna stilla medan de pratade. En dag tittade jag plötsligt ner på min egen hand och insåg att min tumme var en kopia av min pappas tumme. Hur kunde jag missa det? 

Vi som överlevt vintern, heja!

Detta uttjatade konstaterande, att varje år häpna så dant över att våren kommer till slut efter den hänsynslösa vinters kyla och mörker. 

Det går helt enkelt inte som människa att sluta förundras över det tvära kast som vinter till vår innebär i vårt land. Så nära nordpolen, så långt från ekvators tropiska värme, så långt bort från världens myllrande, kokande mittpunkt, här uppe i den kalla nord blir vi så glada och tacksamma och yra av lycka när solen  ä n t l i g e n lyser på oss igen. 

Jag blir helt galen faktiskt. Vill springa ut och skrika och rulla mig, blir tokig och kan inte koncentrera mig, inte sitta still, inte plugga, inte planera, jag vill bara vara i våren! 

Det är inte konstig att den här laddade tiden också framkallar ångest hos många människor, för den är obarmhärtig på ett annat sätt än vintern. Det finns ingenstans att gömma sig för det starka ljuset, det tränger in överallt, avslöjar och uppmanar. 

Visst måste det väl ändå vara så att klimatet, vädret som omger en under en livstid påverkar hur man blir som människa? Så det är min fråga till existensen idag, denna maxade soliga söndag i början av mars, vad gör det med oss nordbor att våren kommer? Vad händer i oss? 

La Francia

Att det är möjligt att färdas mellan världar så snabbt och enkelt, från en timme till den andra är jag på fransk mark och går på fransk jord. Allt är vänligt, vackert, enkelt, vilsamt och underbart.

Jag är i en dröm hos min vän Sara i ett gammalt stenhus några mil söder om Paris där tiden verkar stå still bygatan ser ut som den gjort de senaste århundraden, förutom några moderna lyktstolpar. 

Vi åker till staden Dordogne och köper musslor och ost på onsdagsmarknaden, dricker en cafe creme i solen på torget, för att vi kan, för att vi är privilegierade och har semester. 

Allt är lika dyrt eller dyrare än hemma, hur har alla råd? Sara berättar att den franska regeringen har bestämt att priset på kyckling och bröd inte får överstiga ett visst pris, alla måste ha råd att äta sig mätta. Därför har en normal baguette krymt i storlek istället och är ungefär hälften så stor som den brukade vara. Jag drabbas inte av det, står utanför, jag är bara en besökare, en turist som har råd med flygbiljett fast man inte borde flyga. Hemma däremot är jag drabbad, där är min lön slut långt innan månaden och jag jämför priser i matappen innan jag ska storhandla på fredagen. Men nu, i eftermiddagssolen sitter jag under kastanjen i den vackra övervuxna trädgården och min ända oro är de feta kastanjerna som faller tunga och hårda mot datorskärmen när en fransk liten vind drar förbi. 

Läsa dikt i Folkets park

 

Imorgon kommer jag läsa mina dikter i Söderbärke Folkets Park tillsammans med Niklas Hegfalk. 

Niklas är den ena halvan av duon Bells Fell Silent, de har gjort en bakgrundsdrone som samspelar med dikterna. Stor publik, varm sensommardag, Barkens vatten, Folkpark som jag varit i så många gånger som ung tonåring i Söderbärke. Det blir spännande och kul att medverka. Jag är också ganska nervigas. 

 

Kommer hit igen. Vill berätta om hur det är att komma hem till ett hus som jag inte varit i under den ljuvaste tiden från hägg till syren, från rosor till gullregn, från akleja till maskros. 

Hur jag först kör på en okänd väg mot Skinnskatteberg för att köpa två herrcyklar som är till salu på Facebook.Vad är det här för trakter, Västmanland på gränsen till Dalarna, vilka människor lever här? 

Så många vackra byar mitt ute skogen som bara finns där och ingen ser dem, njuter av hur extremt gulliga och naturskönt det är. 

När jag kommer fram till mitt eget hus när det redan är sent, vräker lasten ur bilen, vill se allt som slagit ut. Gräset är halvmeter och mer högt, det kommer ta många timmar att klippa ner det, att tukta så att man kan ta sig fram. Jag har känt ensamhet förr här så många gånger, att jag ju egentligen vill dela det här med andra. Men  nu är det är bara jag och katterna som brummar och gnider sig i gräset av fröjd, följer efter mig när jag provcyklar min nya cykel till brevlådan. Ett vildsvin springer ut på vägen när jag kör nerförsbacken mot trevägskorset. Det är enormt och svart, har siluetten av en seriefigur när den dundrar fram över gruset. 

Och det är bara det som händer den första kvällen, inget mer, tystanden och stillheten rusar i kroppen, så van vid att det alltid pågår något annat som har människor eller trafik att göra. Här är det bara jag som går runt och tittar på allt som växt sig så stort, högt och frodigt ur jorden, fastän vintern här är så evighetslång och kall så finns allt detta liv spirande i backen under tiden. Ljuvt, vackert att se. 

Om händer

Människors händer är det finaste jag vet att titta på. Förstås ögon, men ändå, händerna berättar så mycket. Hela livet har jag sneglat på händer, minns hur de ser ut, hur de för sig, hur de beter sig. Oftast utan åsikt, mer som ett betraktande och konstaterande. Vissa tilltalar mig förstås mer. Gissar jag deras uppgifter i livet, vad de varit med om, de vardagliga uppgifter de utför, deras glädje och smärta. 

Har förstått att händer blir grövre och större av fysiskt arbete och förtvinar av motsatsen. Att fingrar böjer sig och sträcker sig mot ljuset, anstränger sig och vilar. Hur händerna kan vara våra receptorer eller inte nyttjas alls. Hur handens möjligheter påverkar våra liv och hur vi utformar livet utifrån vilka händer vi har. 

Så märkligt då, efter snart 50 år när jag tittar min 78-årige pappas tumme och inser att den är precis lik min. Att jag aldrig sett det innan... Jag var så upptagen av alla andra andras tummar. 

Alarm, allert, läs mera bok!

Här ligger jag på soffan och läser "Madame Bovary" men tror jag är på den engelska heden för nyss läste jag "Svindlande höjder" som utspelar sig där. Sistnämnda roman blev värre och värre och mer och mer våldsam, jag stod nästan inte ut till slut. Skönt att det bara är en bok! Likaväl kan en bok gå långt in i benmärgen på en och påverka tankarna, nattens drömmar och hur man för resten av sitt liv ser på världen. Den makten har faktiskt litteratur och det är väl enastående! Synd bara att folk läser mindre och mindre och här i västvärlden där vi så länge kunnat skryta med alla barns rätt till utbildning och noll analfabetism finns nu ett uttryck som är alarmerande aktuellt "funktionell analfabetism". Att inte kunna göra sig förstådd tillräckligt eller själv förstå text i den utsträckning som behövs för att leva ett normalt liv som vuxen i vårt informationsamhälle. Vad ska vi göra? Unga läser inte böcker längre, det finns knappt några bokslukare kvar. Ingen orkar flera sidor upp och ner av text sammanfogad till en berättelse, det måste gå så snabbt, det får inte bli långsamt och för sakta. Oj oj oj, jag vill inte vara med i den världen, men det finns inte så mycket att välja på. Vilken tillbakagång! Att äga språket är att ha makt över sitt liv, att kunna skriva och förstå vad andra skriver är rikedom. Vad blir det för framtid utan när människor slutar läsa? 

Fasta eller alla hjärtans dag

Idag är det både Askonsdag och Valentines day. Första dagen av 40 fram till påsk för fasta i den kristna/katolska tron. Jag tycker om tanken på av avstå saker för att gynna något annat i sig själv. Det betyder att tänka till, att ta ett beslut, att stå fast inuti sig, vilket inte är så lätt för många av oss människor.

Här finns en fastekalender från Svenska kyrkan som man kan titta på och ta hjälp av. 

att vara Robinson

 Jag har just läst Robinson Crusoe på den litteraturkurs jag går. Som barn läste någon av mina föräldrar den för mig och jag har också läst den för mina barn. Men nu först förstår jag hur viktig den har varit som inspiration, drömmen om att klara sig själv, att vara självförsörjande, att bo på landet, att ta tillvara på det som finns i naturen. Och inte är det bara jag som blivit sporrad av Robinsons äventyr-  hela världen! Allt från "Om du fick ta med dig tre saker till en öde ö, vad skulle det vara?" till TV programmet Robinson, många filmer om en ensam man i naturen som måste klara sig själv, andra romaner, hela idéen om att vända sig bort från samhället och bli sin egen i ett tinyhouse eller en timmerkoja, mannen i skogen. Kanske till och med Pippi Långstrump. 

Hur Robinson går runt på ön och letar efter sånt som han kan använda, hur han fraktar allt han kommer över från det övergivna skeppsvraket på en flotte in till land, hur han undersöker och uppfinner det ena efter det andra för att göra sin tillvaro dräglig på ön. Så inspirerande, man vill liksom göra det själv!

Sen har vi förstås det andra, det som blir mer fokus på när man pratar om det typisika för boken i den tid den skrevs,  hur kolonialismen finns med så stark och så accepterad, Robinsons nedlåtande syn på Fredag som han tar sig ann och ska göra en civiliserad människa av. Avsaknaden av kvinnor, Robinson gifter sig i sista kapitlet och det enda vi får veta om hans hustru är att "hon var ett gott parti". Kul för henne. 

Men Robinson, jag förlåter dig nästan allt. Det är tack vare dig mina dagdrömmar finns om att bo på landet, odla, hålla några djur och klara mig på lite, en dag blir det kanske tvunget på riktigt. 

Dagar efter jul och nytt år med Don Quijote och julgranen kvar.

Dessa dagar som segar sig fram så behagligt i mörkret, jag vill inte att de ska ta slut. På kvällen sitter jag i soffan och pluggar, nära min gran som glittrar vackert och jag vill aldrig, aldrig slänga ut den genom fönstret så att de få barr som finns kvar lossnar och gömmer sig på konstiga ställen fram till sommaren. Låt den bara stå här och tindra och blinka i all sin prakt och härlighet! 

Jag vill vara i vila och halvdvala ett tag till, så att jag förstår att det verkligen är ett nytt år igen, och det heter 2024 och det kommer ta låång tid att lära sig. Och det kommer ta så lång tid för vintern att släppa sitt grepp om oss här uppe i den kalla nord. Det är nästan undantagstillståndskänsla i dag, onsdagen den 3 januari när snön virvlar och kastvindarna attackerar mig på väg till byn. Jag är inte redo för världen, ändå ska jag bege mig till universitet imorgon för att vara med på ett seminarium om Don Quijote som jag tragglat mig genom under jullovet. Inte hela boken gudskelov! Den är en riktig feting, men tillräckligt många kapitel för att ha lärt känna Don Quijote lite mer. Och den är kul denna roman från början av 1600 talet! Så länge sen, ändå skrattar jag säkert åt samma saker som läsarna gjorde då. Hur enveten Don Quijote är, hur han ger sig på sina motståndare helt utan rädsla, fast han inte har en chans! Hur han och hans följeslagare Sancho Panza dricker en magisk dryck som bara riddare kan tåla tror Don Quijote, därför både spyr och bajsar Sancho Panza i en helt underbar scen av total kaos. Sånt till exempel, tycker jag är roligt. Kan man inte bara få stanna kvar i den här bubblan vintern ut? 

Dante

Den här hösten pluggar jag litteraturvetenskap, nästan hela helgen ägnar jag åt Dantens inferno i den Gudomliga komedin, som börjar så inbjudande och vackert. 

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
och blotta tanken på den väcker fruktan! 

Selva Oscura- Dunkel skog  på italienska, så vackert! 

Resten av boken är svår att hänga med i, så mycket att förstå, det går inte att gliiida genom texten precis. I förordet av Olof Lagercrantz uppmuntras läsare att läsa lite här och där och inte bli ledsen om läsningen känns övermäktig. Jag växlar läsningen med att lyssna på radioprogram om boken och att läsa OM boken, vad andra har sagt om den. Det är ett ganska bra sätt att få en större bild om en text är svår att ta till sig. Gratis tips om söndagskvällen när november är mörkt och snart dags att sova. 

Inget jag skrivit på långa tider. Har kanske denna blogg haft sina glansdagar. 
Barnen är stora, jag är stor, tidevarv komma och gå. Jag jobbar och pluggar och åker pendeltåg i höstmörkret och lagar mat och sopar lite och diskar lite och tvättar en tvätt. Jag drar ner rullgardinen på exakt samma sätt varenda kväll så att jag blir helt trött på upprepningen och funderar på att inte dra ner den alls! Denna anarkistiska vågade tanke, att sova med rullgardinen uppdragen bara för att inte göra samma sak varje kväll, ska jag utmana vanan på detta radikala sätt? 
Nej, det ska jag inte. Jag drar ner rullgardinen, sätter mobilen på laddning, kryper ner och allt är bara precis som vanligt i kanske 4 och ett halvt år till, sen ska ni få se på faen! För då är alla barn stora på riktigt  och jag kanske drar. Om jag är modig tar jag ryggsäcken och åker dit näsan pekar, men det tror jag inte. Jag köper nog 3 eller 4 får och flyttar till Dalom, och sitter ensam i höstmörkret och undrar vad sjuttsingen håller jag på med och allt passerar i revy och jag inser att mitt liv i lägenheten med närhet till alla ljuvliga vänner var det mest värdefulla liv en kan ha! Att jag ändå borde bo kvar där på Norrtuna till döddagar, för det är trots allt det bästa en kan göra. Men vem vet vad jag göra, tar mig för, världen kan ändras femton gånger om igen som den gjorde de senaste 4 åren. Blablibla, en trudilutt ett litet livstecken, vi finns i skärmen kom och håll om oss! 

Kära sommar som är slut, jag behövde mer av dig!
Det krampar i kroppen när jag tänker på att vi ska in i vintern efter det här lilla fjuttet. 
Vad är det med oss nordbor som- trots att vi bor vid Nordpolen -förväntar oss att sommaren ska vara som i Sydeuropa. Så klart den inte är! Vi befinner oss på norra halvklotet där kyla och mörker dominerar. 

Jag är i allafall besviken. Som ett svisch gick veckorna, jag hann inte med!

Men det är inte roligt att skava i besvikelse, det gynnar ingenting i en. Det blir att omfamna regn och kyla och njuta av dra på sig raggsockor och duscha varmt. Ett inomhusliv tar sin början och slutar först nästa år när våren spirar igen. 

Årstider
Besvikelse
Suedi
Förväntningar
Livet pågår 

Sommardagar

Att ha semester och sommarledigt. Allt det mest typiskt sommarsvenska som pågår under de korta, varma, ljusa månaderna. Myggor och knott, ett stilla regn, doften av smultronschersmin i skymningen, dricka vin på en veranda i natten, bada i sjöar och höra svalorna svirra genom luften, längta till havet när man är i skogen, längta efter horisont när det är träd överallt, känna sig stressad fast det är flera lediga veckor kvar, tänka på allt  r e n o v e r i n g s a r b e t e man borde göra men inte orkar dra igång. Känna att man borde göra något annat än det man gör, känna sig sommarfrälst för det är så så kort tid som det pågår. Vilja ha det underbart men känna sig otillräcklig och bli förundrad över allt det vackra och vilja stanna tiden så att det alltid är sommar! 

Kära bortglömda blogg om fredagskvällen! 

Mellan hägg och syren har jag inte tid att skriva, vad är det som sker i maj? Allt rusar! Kroppen minns, det här ljuvliga är något jag varit med om förr. Björkarna, ljuset, kvällarna, solen, dofterna, det spränggröna, det underbara! Det påminner om frihet, det påminner om att allt är möjligt, att det inte behövs så mycket mer än ljus och värme- vilket vi får väldigt lite av här upp i nord.
Så mycket jag älskar den här tiden på året! Hur vintertiden känns oändligt lång, varade den inte extra länge just det här året? Nä, det är alltid så, när man bor vid nordpolen är det alltid så.

Nu vill jag vara med växterna hela dagen, ligga bredvid en vallmoblomma som öppnar sig och slår ut.
Lyssna och lukta och känna på natur. Så fint och ädelt alltihop! 

Påskvecka

Uppståndelsens tid. Inte så lätt. Det obarmhärtiga vårljuset som alla längtat efter, lyser en så hårt i trynet att man blir rent utmattad. Vinden är ljum men krävande, kvällen lång och ljus, också den krävande. Från inget till allt på några veckor!
Mycket av det viktigaste som hänt i mitt vuxna liv har tilldragit sig runt påsk. Förluster och separationer, olyckor och livsavgörande händelser. Mitt första barn föddes vid påsk, det var det mest omvälvande och fina jag varit med om. Kanske sitter påskens minnen i kroppen och gör sig påminda runt ungefär samma tidpunkt varje år? Påsk är också den högtid som infaller efter månens bana, alla andra högtider som vi firar följer datum och inte månkalender. Det gör att påsken är utdragen och kan hända lite när som helst från slutet av mars till slutet av april. 

I år saknar jag sammanhang och ceremoni, glömde bort det i min iver över att åka till landet och grejsa. Väl här är jag rätt orkeslös och behöver mest vila. Men våren tränger sig på mig och vill att jag ska jobba och dona och fixa och uträtta. Jag orkar inte, vill ta det alldeles, alldeles lugnt. 

Sapfosöndag

Idag ägnar jag den mildgrå söndagen åt Sapfo. Västerlandets först poet som skrev kärleksdikter och var kvinna! Hon bodde på den grekiska ön Lesbos i Medelhavet 600 år före Krist och vi vet väldigt lite om hennes liv. Det har spekulerats i om hon var överhuvud för en slags flickskola men troligare ledare eller medlem i en mysterikult.  Det finns inga referenser till någon skola i Sapfos dikter, så det är troligen en efterkonstruktion. Hon skrev vackra kärleksdikter riktade både till män och kvinnor och spelade lyra. En av världens mest kända kärleksdikter är från Sapfo:

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden

löper elden genast i fina flammor;

ögats blick blir skymd och det susar plötsligt

för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper

all min arma kropp. Jag blir mera färglöst

blek än ängens strå. Och det tycks som vore

döden mig nära.

 Sapfos dikter talades på versmåttet som kallas sapfisk strof, elva stavelser på tre rader sen fem stavelser som avslutning. Det jag ägnat mest tid åt idag är att försöka lära mig det utantill, det bästa jag hittat, (jag är inte så bra på att leta på nätet, finns säkert något underbart bra som jag inte funnit!) är det här: 

https://www.youtube.com/watch?v=nJ-Pzunamco

Och den här! 

https://youtu.be/NOcPVj_lcz4

Fascinerande att tänka på hur det kan ha låtit med lyra och kanske slagverk, en kör av röster som läser eller bara en? 

Fastetider

På askonsdagen, i år den 22 februari,  började den katolska och kristna fastan som håller på i 40 dagar till påsk. Jag har försökt hänga med på tåget ett par år för att det känns så bra efter den mörka, kalla vintern och äta nyttigt och skala bort, vårstädning inuti kroppen så ock i huvudet. 
Tanken är mer att avstå från saker än att helt ta bort. Det är ingen hardcorefasta på vatten och bröd som gäller. Mer kanske att reflektera överflödet och ge plats för något annat. En bra sak att utmana sig på kan vara skärm och sociala medier tex. Ge tid för att läsa mer bok och röra på kroppen, göra gott för andra människor.  Kött, socker, mjölk, alkohol ska jag försöka göra mitt yttersta för att avstå. Det är inte så lätt, mat är förknippat med tröst och belöning. Efter en lång dag på jobbet är det så gott att få unna sig. Efter en hel arbetsvecka är det så härligt att få frossa i något smarrigt. När alla andra äter godis blir jag så sugen. Jag hör ju själv hur det låter, inte så genomtänkt och inte så vuxet. Nu ska jag växa upp och klara av att motstå! Skönt att vara uppbackad, men jag är inte med i någon församling, går inte regelbundet i kyrkan, men min vän Mia är också i fasta så vi stöttar varann och jag hittar lite fina texter på nätet här och där som är inspirerande.

 Dag suddig panna - Askonsdagen i Irland (g-switch.org)

Katolsk Fasta - Undervisning om fastans betydelse Råd för att leva fastetiden på ett givande sätt | Katolsk Horisont (katolsk-horisont.net)

Och till påsk blir det riktig fest! Påsken är min favorithögtid och har alltid varit. Så ljuv i våren med sin spirande förhoppning om ljus och värme. 

Och det är ju så att vi fastar också för att vi kan, vi svälter inte, vi är inte i krig, vi lider inte nöd. Jag väljer det för att jag kan välja, inte för att jag måste. 

Önskningar 2023

En bra bit in i 2023 allaredan!
Förra året gjorde jag en wishboard för året 2022 och jag tror banne mig att allt slog in. Jag satt med ett par vänner i en gigantisk tidningshög och valde omsorgsfullt ut bilder som skulle matcha visioner och önskningar om det nya året. Lätt att bli förförd av god mat eller fina kök. Men det var inte goda maträtter jag önskade mig, eller välputsade diskbänkar. Jag ville ha en en lada, en bastu, ett jobb och en tipi. Jag ville att min bok skulle bli klar och jag ville elda i skogen ensam och med mina vänner. Allt fick jag! Många gånger eldning vid vatten och vid skog och berg, mycket snickrande på lada och bastu. Vi manifesterar det rimliga. Vi får till det vi tror oss om att få till.
I år har jag väntat längre, vet inte riktigt vad jag önskar mig.... Måste tänka lite mer, få fler uppslag. Och tiderna har ändrats så drastiskt, till mer fattig och svår, även för oss välställda här i västerland. Jag vet i alla fall att jag vill läsa fler böcker, det ska jag verkligen göra! Har redan läst 5 böcker sen årsskiftet.
Har också börjat samla olika bilder som kan få vara med, men det är som om det inte riktigt klickar till, inget är på riktigt så åtråvärt. Lättare med ord som man en vill manifestera kanske;

Nåd
Vila
Transformation
Ärlig
Nyfiken
Skogen och träd
eld och jord och vatten

Fasta
Våga
gräns

Glöm inte bort att andas
spring, dansa, sjung

Solen

 Plötsligt är det sol! Sist den hade lite fritt spelrum på himlen var nog på julafton. Allt blir möjligt igen, det finns hopp om liv! Alla är så trötta och fattiga och deppiga och slut och ingen har nåt roligt på gång. Själv har jag varit sjuk i en vecka, ännu inte bra. Inte orkat skriva eller knappt läsa, bara varit inlåst i ett dimmigt huvud av snor. Idag går jag en liten promenad i skogen med en kompis, vi står i solen på en sten. Det är det mest underbara jag gjort i mitt liv känns det som. Det går fort att glömma bort allt fint när man är inbäddad i sjukdom några dagar. Men trapporna upp till min lägenhet efter promenaden är en överdrivet stor utmaning. Jag orkar ingenting efteråt. Men jag vet att jag kommer överleva, jag kommer inte dö i sviterna av den här influensan, jag är ännu ganska stark och frisk och kan äta mig mätt på nyttig mat.
Tack solen för du lyser på mitt ansikte och på träden i skogen och ger mänskligheten hopp om att det kommer en vår igen!