På askonsdagen, i år den 22 februari, började den katolska och kristna fastan som håller på i 40 dagar till påsk. Jag har försökt hänga med på tåget ett par år för att det känns så bra efter den mörka, kalla vintern och äta nyttigt och skala bort, vårstädning inuti kroppen så ock i huvudet.
Tanken är mer att avstå från saker än att helt ta bort. Det är ingen hardcorefasta på vatten och bröd som gäller. Mer kanske att reflektera överflödet och ge plats för något annat. En bra sak att utmana sig på kan vara skärm och sociala medier tex. Ge tid för att läsa mer bok och röra på kroppen, göra gott för andra människor. Kött, socker, mjölk, alkohol ska jag försöka göra mitt yttersta för att avstå. Det är inte så lätt, mat är förknippat med tröst och belöning. Efter en lång dag på jobbet är det så gott att få unna sig. Efter en hel arbetsvecka är det så härligt att få frossa i något smarrigt. När alla andra äter godis blir jag så sugen. Jag hör ju själv hur det låter, inte så genomtänkt och inte så vuxet. Nu ska jag växa upp och klara av att motstå! Skönt att vara uppbackad, men jag är inte med i någon församling, går inte regelbundet i kyrkan, men min vän Mia är också i fasta så vi stöttar varann och jag hittar lite fina texter på nätet här och där som är inspirerande.
Dag suddig panna - Askonsdagen i Irland (g-switch.org)
Och till påsk blir det riktig fest! Påsken är min favorithögtid och har alltid varit. Så ljuv i våren med sin spirande förhoppning om ljus och värme.
Och det är ju så att vi fastar också för att vi kan, vi svälter inte, vi är inte i krig, vi lider inte nöd. Jag väljer det för att jag kan välja, inte för att jag måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar