Jag tänker på kalhyggen, på fattiga mammor och pappor, 25 procent arbetslösa ungdomar i Spanien. Jag tänker på hur åtskilda vi människor är från varann, på pengar som alla behöver till sitt dagliga bröd. Av tusen människor finns det någon som skor sej på dom som är under. Någon som tjänar på folk som behöver smulorna för att leva. Att sko sej, att inte ha empati eller hjärta, inte känna ett medmänskligt ansvar. Att tycka att alla väljer själva " vill de inte ha jobbet som är uselt betalt så finns det alltid nån annan som vill, man väljer själv".
Den där förbannade valfriheten, den beskäftiga högerns paroll. Egentligen betyder det; inget skyddsnät. Alla väljer själva om de vill trampa eller trampas på. Idag ville jag vara med i tåget, men istället fann jag mej på trappan till
mitt hus i skogen, jag ville inte åka nån stans bara lösas upp i en varm vårvintern.
Du gjorde din röst hörd här istället för i tåget och det är viktigare vilket förhållningssätt du har till andra än att demonstrera. Du har dragit ditt strå till stacken!
SvaraRaderaJag tänker ganska ofta på vilken värld det är som mina flickor ska växa upp i. Om femtio år kanske det inte finns några naturliga skogar söder om dalälven!! Såna saker kan ge mig ordentlig ångest.
Sen tänker jag på Vårsalongen på Ellen Key skolan som Ellen och jag var på i fredags. Att se denna kreativitet och möta elever och lärare som behandlar varandra med fin respekt och tittar mig rakt och djupt i ögonen när jag pratar med dem. Då känner jag att det kanske finns lite hopp. I alla fall i det lilla universum som min familj rör sig i här i Spånga.
Hade ni en liten brasa vid huset?
Kram, Mirja
Kära Mirja! Jag vill träffa dej!
SvaraRaderaVi har en vedspis i huset, det är mysigt men jag vill ha en stor kamin också.... sen.... när vi är rikare.
Kramkramkram!