Kristina Lugn, Ganska nära himlen.


Ganska nära himlen
i ett hus som är ganska grått
i ett rum med fina tapeter
bor Liselott
Och hennes vidriga mamma
bor faktiskt också där
hon står vid spisen och röker
och undrar vart Liselott är
Men Liselotts snälla pappa
bor i en annan stad
han bor på en sällsam stjärna
och är både rik och glad
Där sitter han hela dagen
i en soffa av pärlemor
och ingen mer än hans dotter
vet var den mannen bor
Där sitter han hela natten
och skickar blå telegram
och ingen mer än Liselott vet
att dom verkligen kommer fram
För Liselotts taskiga mamma
arbetar i en butik
där staplar hon flaskor på burkar
och är varken glad eller rik
Hon säger att Liselotts pappa
var ett kräk som hette Sven
som flydde till Tierp med Dolly
och aldrig synts till igen
Han har det väl bra med Dolly
och struntar i Liselott
som är liten och spinkig och ensam
och lever på bidragsförskott
Så säger Liselotts mamma
en ledsen och tanklös tant
som inte vet vad Liselott vet
är på riktigt alldeles sant:
när alla dagisbarn sover
och alla kassörskor har gått hem
går en pappa på tå och planterar
små blommor runtomkring dem
han planterar ljus i köket
där middagsdisken står kvar
tills allt bilr så vacker och trevligt
tack vare Liselotts far
Men när väckarklockan ringer
och himlen är raggsocksblöt
och morsan sitter i köket
och sväljer sin havregrynsgröt
när kärringen sitter i köket
och gastar: skynda dig nu
du ska äta och pinka och klä dig
för klockan är fem över sju
tar Liselott tyst och stilla
sin färgglada täckjacka på
och utan att klaga det minsta
bestämmer hon sig för att gå
Då kommer en fågel fjärranifrån
Det kommer en sur pensionär
En unge somnar i skogen
En mamma är inte där
Det kommer en hund som är hungrig
den går på gator och torg
En mamma sitter på PBU
och saknar ord för sin sorg
Det spelar en psalm i björken
och dagen är mulen och grå
Mitt vackra barn i bävernylon
vad är det du tänker på?
Du springer alltid allena
längs skyltfönstrens tindrande rad
där ingen hör vad du sjunger
och jag vet att du inte är glad
Jag väntar i mörkren, jag väntar
i mökren långt ifrån dig
och snart blir jag sjuk av kärlek
som du inte vill ha av mig
Kom tillbaka till mig, mitt hjärta
ja skynda dig hem till din mor
Vi kunde ha det så trevligt
på det höghusfält där vi bor
Vi kunde skaffa nåt hembakt
att sitta och mumsa på
och jag skulle sticka en kofta
så du slipper frysa så
Och virka ljuvliga drömmar
av chockrosa yllegarn
och aldrig göra dig ledsen
mitt stackars ensamma barn!
Jag ska lära mig städa och vispa
och göra mej slank och fin
och bli en mamma
en hemkär och kramgo´ blondin
Jag ska skriva ett riktigt sympatiskt brev
till Någon som passar mej
och förklara min nöd och göra reklam
för både mej och dej.
Sen är det bara att vänta
på alla svaren jag får
så har jag en toppenbra pappa
lite längre fram i år!

Hälften blir fel

Hälften blir fel.
Det stämmer åtminstone på mitt liv.
Det är också vad Iris Johansson hävdar. Kolla in.
Att inte klandra sig själv för det, leva vidare och försöka bättre och innerligare.
Iris svarar på frågor om allt som har med liv att göra, jag har gått i en av hennes grupper i tre år
kallad KSK, kommunikation som konst. En slags sittande gruppterapi där var och en jobbar med sitt inre, också i smågrupper med att lyssna på varann och utbyta tid. Det var fint, jag lärde mig en massa och fick syn på mycket. Jag vill alltid vara i inre process, det är egentligen det enda som intresserar mig.

Folk tittar in

Jag skriver inte så ofta på denna blogg, men den är liksom kär ändå, för den hängt med i flera år
och jag tränar ibland på det skrivna ordet här. Hela tiden på balansgång mellan det personliga och det allmänna, att inte bli för personlig men ändå ha nåt intressant att säga som rör fler än mig själv.
Så ser jag i statistiken hur många som hittat hit, vilka inlägg de kollat på, och sen coronan har antalet besök ökat lavinartat, alltså antalet människor som tittat in. Det är ju så spännande, och jag skulle vilja prata mer er, med dem- men tror inte det går att skriva kommentarer eller kanske människor är blyga och bara tittar i smyg och sånt. Jag tillhör ändå en grupp vars nätvanor är begränsad, och som inte helt fritt kastar sig ut och bjuder på sitt liv- det här är ju nån slags trevande försök till det men i såååå liten skala. Då är det ändå roligt att se hur nån bangladeshier förvillat sig in på sidan från andra sidan jordklotet eller en argentinare eller en amerikan. Kul och skoj!

Jag läser och googlar på postkolonialism, och blir så bedrövad och vill inte vara människa!
Vill inte vara en av förtryckarnas barnbarnsbarn och tillhöra den vita rasen. Vill inte ha blod på mina händer från generationer av överlägsna kolonisatörer och slavdrivare. Nu var väl just inte mina oäkta släktingar några världsomseglare, de tillhörde nog snarare den fattiga allmogen i Jämtland och Skåne-
men ändå! Jag är vit och skär och tillhör en priviligerad sort, och det är jag inte stolt över just nu.

MEN det finns en intressant tanke om att längta till det ensamma livet i skogen, som jag tror har med det här att göra. En längtan tillbaka till ursprunget och alltings källa, naturens moder. Just bort från
den västerländska civilisationen av förtryck, industri, stadsliv och statusjakt, förslavande.
Jag har hela livet haft denna längtan om att leva själv i ett litet hus i skogen, men det vore antagligen förfärligt ensamt och tråkigt i längden om det verkligen blev av, men det är liksom inte det....
Det är att äga sitt liv.
Det är att vara fri.
"Mannen i skogen" heter en bok av Jens Liljefors som handlar om Vilhelm Moberg, han längtade visst också alltid till skogen på ett slags arketypiskt sätt, efter en bild av den fria, men kanske laglösa mannen från förr i tiden som gav sig av till skogs och vände samhället ryggen.
Nu är jag ju kvinna och har ändå samma längtan, vilket betyder att dragningen till det ensamma skogslivet är könlös, det är en mänsklig längtan att återförenas med sitt ursprung.
Walden, Into the wild, Väggen, Naturlivskurser och självhushållning, Of the grid som facebooksida osv. Eller för mig, märkliga You-tube klipp på människor nånstans i Asien som jagar fisk i en halvtimme för att sen göra upp en eld och grilla den en halvimme till, som nån slags satisfaction-tv.
Vilken märklig tid vi lever i! Men vilken mänsklig längtan, att vilja återgå till ursprunget.

                                                       Foto: Malin Hedenäs

Att slåss mot naturen

Att upprätthålla en trädgård kräver ordning och diciplin. Att konsekvent hålla naturen borta även om en vill att trädgården ska se naturligt ut. Det räcker med att inte klippa gräsmattan före midsommar, eller inte rensa sina perennrabatter, de är övervuxna i ett litet kick. Herre gud! Ska det vara så svårt! Vad är det egentligen som händer där nere i jorden? Det är inte ens lätt att få särskilt många grödor att växa i vårt klimat och ÄNDÅ sprutar det upp mängder av olika ogrässorter som tar över terrängen när jag tittar bort ett tag.  Efter några timmars ogräsrensning börjar jag sucka och svära. Ska all min dyrbara tid gå åt till detta? Jag ser ju att det blir fint, för det är så vi människor vill ha det, rent och öppen jord i rabatterna Men naturen börjar genast jobba på att skjuta nya skott från underjorden, svårare att dra upp denna gång för det blir lite senare på säsongen. Å, ja jag vet att du tänker "man kan faktiskt täckodla" eller "Det är väl ändå inte så farligt, om du hatar det så mycket gör det inte dåra!" Men det är inte det, visst kan jag täcka, men det finns inget att täcka med i början av april, visst kan jag låta bli, men jag vill klaga på naturen! För jag tycker fenomenet är intressant och fascinerande. Hur vi kämpar och kämpar och när vi sen är borta går det på några korta ögonblick så är våra livsverk till trädgårdar övervuxna om ingen tar över vår ambition att hålla den öppen.
Bättre att gjuta ett betongslott om nåt ska finnas kvar efter ens död, eller en jättelik skulptur i brons. Eller... massa fina bilder inne i huvudet på barnen och barnbarnen, av blommande sommar och sockerätor på en liten stör, några jordgubbar som smakade så ljuvt mot gommen, de hade farmor odlat. Bärbuskarna som en kunde ligga under och äta från. Alla humlor och fjärilar som samlades där. Vackert ändå, väldigt värdefullt vackert.

Att se sig själv i kameran på datorn, att vara på zoom eller skype. Jag är inte van att se mig själv agera och vifta med händerna, slänga med huvudet och frusta till. Jag brukar inte se det! Rynkan mellan ögonen som dribblar fram och åter, nervösa ticks i ögonen. Varför kan jag inte bara vara stilla? Det är något obehagligt, kanske att drömma mardrömmar om. Men- jag måste vänja mig, liksom ni andra ovana måste vänja er- för så här kommer det nog fortsätta, med eller utan corona.
Jag tränar på att spela in små filmer med mig själv för att kanske söka nya jobb, men jag blir så tagen av detaljerna i hur jag beter mig, så det leder ingen vart. Jag kan inte vara objektiv helt enkelt, i tittandet på mig själv!
Hej medelålders 45 åring i datorns kameralins, vad behöver du ikväll?

Jag har aldrig haft så mycket mat i skåpen som nu.
Så fort jag åker någonstans tänker jag "bunkring", och köper med mig några basvaror hem.
Vad var nu den psykologiska teorin på det här beteendet? Kontrollbehov. Rädsla för lost of control.
Ansvar. Krigstänk. Om jag inte haft barnen hade jag tänkt annorlunda då? Att det vore lite sport att klara sig på vad naturen ger. Nej, jag är nog genuint rädd för att svälta, med eller utan barn.
Annars, förutom maten ligger en svag oro för framtiden och gnager i mellangärdet, allt är ovisst och utom kontroll. Det hände visserligen oförutsägbara saker innan coronan också, men nu är mänsklighetens framtid i svajning. Kommer vi återgå till livet som det var? Den stora frågan som delas på sociala medier hela tiden. Vad lär vi av detta? Ska jag välja den ljusa sidan, tillsammans med dem som tror att gott kommer ur det här?
Och ändå, våren tränger sig på. Naturen tvekar inte att låta knoppar spricka fram och solen att lysa. Det är som att jag blir förvånad när jag ser allt det levande varje dag i skogen på promenad.
Här pågår våren, medan jag bunkrar torrvaror och följer nyheter i min lilla bubbla av oro. Jag önskar jag kunde uppgå i naturen och inte vara så mänsklig.