Jag har aldrig haft så mycket mat i skåpen som nu.
Så fort jag åker någonstans tänker jag "bunkring", och köper med mig några basvaror hem.
Vad var nu den psykologiska teorin på det här beteendet? Kontrollbehov. Rädsla för lost of control.
Ansvar. Krigstänk. Om jag inte haft barnen hade jag tänkt annorlunda då? Att det vore lite sport att klara sig på vad naturen ger. Nej, jag är nog genuint rädd för att svälta, med eller utan barn.
Annars, förutom maten ligger en svag oro för framtiden och gnager i mellangärdet, allt är ovisst och utom kontroll. Det hände visserligen oförutsägbara saker innan coronan också, men nu är mänsklighetens framtid i svajning. Kommer vi återgå till livet som det var? Den stora frågan som delas på sociala medier hela tiden. Vad lär vi av detta? Ska jag välja den ljusa sidan, tillsammans med dem som tror att gott kommer ur det här?
Och ändå, våren tränger sig på. Naturen tvekar inte att låta knoppar spricka fram och solen att lysa. Det är som att jag blir förvånad när jag ser allt det levande varje dag i skogen på promenad.
Här pågår våren, medan jag bunkrar torrvaror och följer nyheter i min lilla bubbla av oro. Jag önskar jag kunde uppgå i naturen och inte vara så mänsklig.