Att se sig själv i kameran på datorn, att vara på zoom eller skype. Jag är inte van att se mig själv agera och vifta med händerna, slänga med huvudet och frusta till. Jag brukar inte se det! Rynkan mellan ögonen som dribblar fram och åter, nervösa ticks i ögonen. Varför kan jag inte bara vara stilla? Det är något obehagligt, kanske att drömma mardrömmar om. Men- jag måste vänja mig, liksom ni andra ovana måste vänja er- för så här kommer det nog fortsätta, med eller utan corona.
Jag tränar på att spela in små filmer med mig själv för att kanske söka nya jobb, men jag blir så tagen av detaljerna i hur jag beter mig, så det leder ingen vart. Jag kan inte vara objektiv helt enkelt, i tittandet på mig själv!
Hej medelålders 45 åring i datorns kameralins, vad behöver du ikväll?