Jag läser och googlar på postkolonialism, och blir så bedrövad och vill inte vara människa!
Vill inte vara en av förtryckarnas barnbarnsbarn och tillhöra den vita rasen. Vill inte ha blod på mina händer från generationer av överlägsna kolonisatörer och slavdrivare. Nu var väl just inte mina oäkta släktingar några världsomseglare, de tillhörde nog snarare den fattiga allmogen i Jämtland och Skåne-
men ändå! Jag är vit och skär och tillhör en priviligerad sort, och det är jag inte stolt över just nu.

MEN det finns en intressant tanke om att längta till det ensamma livet i skogen, som jag tror har med det här att göra. En längtan tillbaka till ursprunget och alltings källa, naturens moder. Just bort från
den västerländska civilisationen av förtryck, industri, stadsliv och statusjakt, förslavande.
Jag har hela livet haft denna längtan om att leva själv i ett litet hus i skogen, men det vore antagligen förfärligt ensamt och tråkigt i längden om det verkligen blev av, men det är liksom inte det....
Det är att äga sitt liv.
Det är att vara fri.
"Mannen i skogen" heter en bok av Jens Liljefors som handlar om Vilhelm Moberg, han längtade visst också alltid till skogen på ett slags arketypiskt sätt, efter en bild av den fria, men kanske laglösa mannen från förr i tiden som gav sig av till skogs och vände samhället ryggen.
Nu är jag ju kvinna och har ändå samma längtan, vilket betyder att dragningen till det ensamma skogslivet är könlös, det är en mänsklig längtan att återförenas med sitt ursprung.
Walden, Into the wild, Väggen, Naturlivskurser och självhushållning, Of the grid som facebooksida osv. Eller för mig, märkliga You-tube klipp på människor nånstans i Asien som jagar fisk i en halvtimme för att sen göra upp en eld och grilla den en halvimme till, som nån slags satisfaction-tv.
Vilken märklig tid vi lever i! Men vilken mänsklig längtan, att vilja återgå till ursprunget.

                                                       Foto: Malin Hedenäs