Boken Folkhögskolans praktiker i förändring, visade sig vara innehållsrik och matnyttig bok med mycket diskussionsunderlag. Jag är manglad efter två dagar på Fhsk-programmet i Linköping ihop med 30 andra vuxna studenter. I morse när jag vakande i min egen säng och hjärnan gick loss på alla intryck så är det just de andra klasskamraterna jag tänker på, individerna, deras olika energi. Att människan intresserar mig så mycket.
Jag tänker också på att nu finns chansen att träna på ickestress i och med allt jag ska tränga in i huvudet, läsa, förbereda. Andas, spring i skogen, god sömn, god kost, inte för mycket sociala medier, inte deppa över att det är så mycket att göra. Bara GÖÖÖÖR.
Goddag, god lördag, solen, barnen, träden, frukost.

Vissa dagar är så bra! Allt känns roligt, lätt, inspirerande. Idag är en sån dag! Jag måste bara akta mig för att inte åka upp i spiralen av uppsluppenhet som ofta slutar i stress för att jag vill göra allt.
Idag ska jag läsa den torra men nödvändiga boken "Folkhögskolans praktiker i förändring".
Det var utlånad på alla bibliotek. Så den fick fjärrlånas från Uppsala för att nå mina händer. Här ligger den nu, så akademisk och oinbjudande, men jag ska ändå djupdyka in! För jag har bestämt mig, jag ska bli folkhögskolelärare. Är det kanske för att få en titel till slut att identifiera sig med? Eller är det för att jag är 45 och livet behöver ta den här riktningen? Vem vet, inte jag. Hur som helst, det blir säkert bra och jag ska berätta sen om boken var så torr som jag fruktade, eller om den överraskade mig och tog mig med in i själens kärna!
fridens!

Jag ska bli folkhögskolelärare! Kom just in som reserv på fhsklärarprogrammet i Linköping.
Nu är det dags! Ta ut en rikting och gå ditåt. Det får bli som det blir, men det blir nåt.
Sjuksyrra går bort, hemtjänten går bort, journalist vill jag egentligen bli, men jag vill inte sälja mig en millimeter så det går bort, teatern gick bort för jag var inte glad och mest självkritisk, trädgård gick bort för jag vill inte jobba i andra människors trädgårdar eller ta hand om andras odlingar. Och verkligen inte jobba på sommaren och vara arbetslös på vinter. Fetsug på det när en har barn dessutom. inte bibliotekarie, inte mattant för det har jag redan varit för länge och armarna gick av, inte dagisfröken, inget med djur, inte skogsbolag för jag hatar avverkning, inte rörmokare, elektriker, snickare eller plattsättare för det har jag inga skills på, inte psykolog eller terapeut heller för jag behöver själv terapi.... osv. osv

Hösttermin, sensommar, syrsor om kvällen, sista badet, blomsterbuketter, sorgmood, gladmood,
pennfodral, tänka på vintern, känna sig instängd i lägenheten men snart acceptera och foga sig.
Arbete, förbereda arbete, tänka på arbete, vara på arbete. Tänka på allt en kan göra, gå på kurser, spahelg, gå på workshop, gå på insmörjning, gå och simma, gå och basta, gå på poesiläsning, gå på konsert. Och i morgon fyller jag 45 år och det är inte lika magiskt som 44, mer moget som ett svartvinbär i slutet på augusti.

Att kastas mellan världarna, fast det är samma land.
Från min tysta skog och timmerhus till lägenhet och motorvägsbrus.
Utan barn i flera veckor, nu är de plötsligt här igen och fyller ut varenda centimeter
med sitt varande. Kanske i förrgår förstod jag det är sommarlov, jag har varit ledig men stressad i över en månad. Nu ska jag väl kunna ha det lite skönt äntligen. Kanske, om det går?
Vad är det ideala sommarlovet ändå? Inre frid. En frid som sprider sig genom kroppen upp i huvudet och domnar av en, med en mild ton av sötma.
 Men jag räknar även sommarlovet i prestation, hur mycket arbete har jag lyckats utföra på sommarstället? Kom jag iväg till de platser jag tänkte besöka? Svar nej. Inget blev gjort och ingenstans åkte jag. Hade tänkt mig en stor Skåneturné, Österlen, Malmö och sen till pappa på Bjäre. Också en tur till Värmland genom Västerdalarna för att se Västanå teater. Nada de nada.
Skyll på bilen, skyll på barnen, skyll på tiden. Men vet att jag egentligen inte orkade planera och genomföra. Jag har visserligen målat en gammal utemöbel knallrosa och av misstag lyckats odla en fantastisk vallmobädd. Himmel, se min prestation och förlåt att jag inte kunde bättre!

Dassbygge

Jag bygge och tänker och klurar för första gången i mitt liv inför  något som bara jag gör, själv.
Har faktisk aldrig byggt nåt tidigare. För jag kan inte, har jag tänkt. Men jag kan ju visst! Värsta ingenjör-hjärnan. Tänker ut olika hål och slangar och mått och bara göra. Åker till min kompis och lånar sticksåg, åker till brädgården och köper små bräder, känner mig så stolt och vill bara sitta på dasset med en liten lampa hela natten. Så här.

Men under dagen har jag jobbat så här.

Det är något gott som branden medfört, att jag måste göra om allting själv. 

Med stor vördnad ser jag trädgården återhämta sig, tom. träden som blivit brännskadade kommer tillbaka med ny kraft, nya blad som spricker ut i de svarta stammarna. Den här sommaren hade inte varit den samma utan elden, tror att jag kan glädjas mer på många sätt för allt jag har kvar. Så märkligt är livet va, att  förödelse kan få oss att uppskatta det vi ändå har. Vad det låter klyschigt, men nu förstår jag att klyschan är sann.

Idag har mina barn åkt till Spanien. Tomhet. Ensamhet. Sommarlediga dagar utan fyllnad. Nu ska jag djupdyka in i ensamheten och det läskiga med att vara där. Jag ska rensa och göra nytt.
Mitt hår har jag klippt av, som varit långt de sista 20 åren. Min dator måste jag tömma på allt och starta om för den är så full av virus att den inte går att använda längre. Mitt överfulla  källarförråd, elden vid mitt sommarhus som brände upp allt jag samlat under många år. Är det en sån tid nu? Att göra upp, rensa ut och ge plats för det nya? I så fall måste jag välkomna det, hur gör en det?
Stå med öppna armar mot skogen och solnedgångarna, mot himlen och havet, kanske faller det ner över mig, kanske sveper det in över mig. Var öppen och låt ske.